Foto: Linus Meyer. Bilden lånad från Uppsala stadsteater.
2002 såg jag Kesselofski & Fiskes tvåmannapjäs ”The Hound of the Baskervilles”. Den hade då funnits med på deras repertoar i några år. Manuset var smått genialt och överraskningarna var många. Det var en riktigt rolig hantering av Holmesberättelserna, nöjsam även för de mest inbitna fansen.
Så det var med mycket höga förväntningar jag gick och såg ”Morden på Bäverns gränd” som fram till mitten av januari spelas på Uppsala stadsteaters lilla scen. John Fiske stod för både manus och regi.
Det börjar med att publiken bjuds på middag inne i teaterns bistro, med små inflikade uppträdanden av skådespelargruppen. Efter maten förflyttar vi oss in till Lilla scenen. Första akten handlar om hur ensemblen ska repetera in ”Morden på Bäverns gränd”, men helt utan manus, eftersom regissören fastnat i brittiska tullen. Det är metateater som jag älskar. Dels för att jag haft liknande upplevelser under min spextid i Lund och kände igen mig, dels för att här fanns riktigt roliga små referenser som en svensk holmesian kan uppskatta. När skådespelarna står helt utan manus måste de förstås själva ta reda på mer om Sherlock Holmes, för att ändå kunna få ihop en pjäs. Och då kontaktar de via telefon morbrodern till en av skådisarna, en morbror som är medlem av The Baskerville Hall Club of Sweden. Och som faktiskt heter Ted! För er som inte känner till det så är ju BHC mycket riktigt det stora svenska Holmessällskapet. Och min vän Ted Bergman är nestor inom Sherlock Holmes-intresset i Sverige. En fin liten detalj som förstås är extremt smal, men uppskattades mycket av undertecknad.
Jag noterade även att BHC-medlemmarna Joakim Eklund och Joakim Nivre är tackade i programbladet. Förmodligen främst för att deras uppsats ”Sherlock Holmes and the King of Scandinavia” till viss del använts som underlag för den intrig som sedan förekommer i pjäsens andra akt. Men trots att akten nu är utformad som ett rent Sherlock Holmes-äventyr så tappar jag ganska snart intresset för pjäsen. Det går att tolka andra akten som ett genialt stycke teater, om man nu vill gestalta hur en pjäs utformas när den saknar både manus och regissör. Som sagt, det går att tolka det så. Tyvärr tycker jag dock att det medvetna överspelet, de avsiktliga taffligheterna och de billiga sexpoängerna raderar ut den eventuella genialiteten. Men visst, publiken har roligt åt det – och jag vet att jag är en extrem humorsnobb.
Det finns en del holmesianskt skojigt även i andra akten, bl a små referenser till En skandal i Böhmen och Baskervilles hund. Men det är svårt att veta om de direkta felaktigheterna är medvetna eller ej, t ex att ge Sherlock Holmes adressen 222B Baker Street istället för korrekta 221B. Och att se hur Holmes ständigt suktar efter kokain mitt under pågående fall är direkt plågsamt – det var förstås något han bara ägnade sig åt vid stunder av overksamhet.
Jag tycker ofta att det är roligt att se när skådespelare leker med Sherlock Holmes. Det finns en kärlek som genomsyrar det hela och ett samförstånd med publiken. Men här saknar jag någon djupare dimension i såväl Holmes- och Watsonkaraktärerna, som i intrigen. Handlingen är i och för sig inte så dum, den hade kunnat bli något riktigt bra, om den hade tagits på allvar. Jag har sett många andra exempel på där man gör Holmes på ett seriöst sätt – och stor humor skapas. Nu blir det bara fånigt. Å andra sidan, jag kan gilla fånigheter, om det drivs in absurdum. Men här blir det för platt. Och jag tycker det är så synd att så här duktiga skådespelare inte används för att skapa något äkta spännande och medryckande.
Några ljuspunkter finns dock i andra akten. Det fanns ett antal bra skådespelarinsatser och det blev ett snyggt flyt i berättandet med den stora bildskärmen mitt på scenen. Och som jag tidigare sa, resten av publiken verkade ha kul. Men den Sherlock Holmes-intresserade har inte fullt så mycket att hämta här.
Ett kul experiment med teaterns former, som dock inte blir fullt så genialiskt som det var meningen. Se gärna pjäsen, men inte för dess Sherlock Holmes-intrigs skull. Pjäsen följer en studentikos humortradition som förmodligen fungerar bra i Uppsala, lite oväntat bara att se det på Uppsala stadsteater. Sammantaget hade jag trots allt en trevlig kväll, även om mina mycket högt ställda förväntningar inte infriades.
Mattias Boström
