Det finns två sätt att lära sig allt av vikt om Sherlock Holmes.
Det första innebär att du läser de fyra romaner och femtiosex noveller om detektiven som skrevs av sir Arthur Conan Doyle. Plus ett urval facklitteratur om både Holmes och hans skapare. Du behöver förstås inte läsa all facklitteratur som finns, absolut inte, utan det räcker att plöja igenom de hundra viktigaste verken. Någon brist på material finns inte.
Det andra sättet kan upplevas som något snabbare, eftersom det endast innebär att du läser den här artikeln. Du väljer själv det alternativ som passar dig bäst.
Låt oss sammanfatta det hela i tio punkter.
- Författaren Arthur Conan Doyle grep inte Sherlock Holmes helt ur luften. Han hade haft en lärare under sin läkarutbildning i Edinburgh, en viss dr Joseph Bell som var mästare på att utifrån detaljer i människors utseende, klädsel, gångstil etc kunna dra en mängd slutsatser om personens yrke, intressen, geografiska härkomst och även ställa en första, ögonblicklig diagnos om eventuella sjukdomar. Conan Doyle ansåg att om detta tillvägagångssätt fungerade för en läkare i verkligheten så borde det fungera för en detektiv i fiktionen.
- Sherlock Holmes blev alls inte någon omedelbar succé. De två första romanerna passerade relativt obemärkt förbi. Det var först när Conan Doyle började skriva noveller om Holmes som han på ytterst kort tid blev en av Englands mest kända författare och namnet Sherlock Holmes var på var mans läppar.
- Att Conan Doyle tröttnade på sin detektiv och tog död på honom i novellen ”The Final Problem” är relativt välkänt. Redan innan dess hade han dock försökt ta livet av honom, men blev då stoppad av sin mamma. Och flera gånger förkunnade Conan Doyle att han skrivit sin sista Holmesberättelse. Han var lite som berömda sångare som åker ut på en sista tack-och-farväl-turné – år efter år.
- Det som fick Conan Doyle att ständigt skriva vidare om Holmes var rent konkret författarens ekonomi. Först för att han var en fattig ung läkare, senare för att han behövde pengar att renovera sitt nyinköpta stora hus och i slutet av sitt liv för att finansiera missionerandet av spiritismen – den övertygelse Conan Doyle hade under sitt sista decennium. Sina historiska romaner ägnade Conan Doyle ibland flera år åt att förbereda. Holmeshistorierna kunde han däremot skriva klart på en förmiddag eller två. Enkelt intjänade pengar alltså.
- Redan någon månad efter att den första Sherlock Holmes-novellen publicerades 1891 dök den första parodin på detektiven upp. Och den följdes av många fler. Sherlock Holmes började leva ett parallellt liv, och ett liv där Conan Doyle sällan blev tillfrågad vad han tyckte. Denna parallell-Holmes – som kunde ta sig allsköns former i skrift, på teater, på film – blev minst lika populär som originalen. Och hade det inte varit för parallell-Holmes är det frågan om detektiven blivit så starkt rotad i populärkulturen.
- Den viktigaste personen för omtolkandet och nyskapandet av Sherlock Holmes var den amerikanske skådespelaren, pjäsförfattaren och regissören William Gillette. Hans pjäs Sherlock Holmes från 1899 blev en gigantisk succé i USA och Europa. I pjäsen bar Gillette den sedermera klassiska, dubbelbrättade Sherlock Holmes-mössan (deerstalker), eftersom han råkat se den på en illustration med Holmes. Huvudbonaden fanns dock inte nämnd i originalhistorierna. Inte heller fanns den böjda pipan nämnd, men den lade Gillette till för att kunna framföra sina repliker utan att behöva hålla handen framför munnen, som hade varit fallet med en rakskaftad pipa. Inte ens repliken ”Elementary, my dear Watson” var Conan Doyles uppfinning, utan kom att florera som en följd av Gillettes pjäs. Till och med professor Moriarty kan tacka Gillette för sin popularitet. Om inte Gillette hade använt honom som skurk i pjäsen är det frågan om han hade kunnat bli den urtyp för mästerförbrytare som han sedan dess blivit. Conan Doyle själv hade ju knappt nämnt honom mer än i ett fåtal scener.
- När vi idag ser tv-serierna Sherlock och Elementary noterar vi förstås att de är uppdaterade och förlagda till modern tid. Det var dock exakt så som man gjorde Sherlock Holmes-filmer under de första decennierna på 1900-talet. Inte förrän 1939 kom det en film – Baskervilles hund med Basil Rathbone – där handlingen mer korrekt utspelade sig under senviktoriansk tid. Några år senare var man dock tillbaka till den mer invanda varianten med moderniserade intriger och lät därför Sherlock Holmes kämpa mot nazister i andra världskriget.
- En motsvarighet till dagens Sherlock Holmes-boom rådde även under 1970-talet. Bakgrundshistorien var följande: När Conan Doyle dog 1930 tog hans söner över arbetet med rättigheterna. De var två synnerligen vanartiga söner, utan vare sig utbildning eller yrke, men med en förkärlek för snabba bilar och livets goda. De behövde sålunda pengar och sålde därför Sherlock Holmes-rättigheter så dyrt de kunde, samtidigt som de aktade sig för att urholka Holmesfiguren, varför de skydde Holmespastischer av andra författare (men när den ena sonen själv skrev sådana gick det tydligen bra). Efter att båda sönerna dött blev fältet därför fritt för dylika pastischer. Amerikanen Nicholas Meyer skrev en sådan, den blev en internationell succé och sålde två miljoner exemplar. Det utgjorde startskottet för en mängd nytolkningar av Holmesfiguren, typiska exempel på parallell-Holmes. Hade det inte varit för Granadas originaltrogna tv-serie med Jeremy Brett i huvudrollen i mitten på 1980-talet hade utvecklingen kunnat leda väldigt långt bort från Conan Doyles ursprungliga intentioner.
- Conan Doyles Holmesberättelser är fulla med inkonsekvenser, logiska luckor och faktafel. Som en hyllning till detta saknar min tiostegslista nr 9, ett typiskt slarvfel som Conan Doyle också kunde ha gjort. Det är dock tack vare Conan Doyles många misstag som det finns ett släkte harmlösa galningar (inberäknat mig själv) som kallar sig för sherlockianer och som forskar i Holmesberättelserna. Lika mycket på skoj som på allvar. För sherlockianerna gäller det att fylla i luckorna och förklara inkonsekvenserna. Att dr Watsons krigsskada förflyttade sig från axeln i en berättelse till benet i en annan, det försöker sherlockianerna hitta en plausibel förklaring till. Eller räkna ut hur många fruar dr Watson egentligen hade, eftersom han kronologiskt sett var gift, inte gift, gift, inte gift, och så vidare. Det är en kvasiakademisk lek och ack så förtjusande att ägna lediga stunder åt.
Sådärja, det här blev en hel artikel utan att jag nämnt namnet Benedict Cumberbatch. Men nu har jag gjort det också.
