SherlockHolmes.se

Recension av Sherlock Holmes Det vita hjärtat

Myten och kanon om Sherlock Holmes har skapats nästan lika mycket på scenen som i Conan Doyles böcker. Från att William Gillette gav mästerdetektiven många av de repliker och attribut vi idag förknippar honom med i sin pjäsuppsättning i slutet av 1800-talet till dagens återkommande pastischer är Holmes nära kopplat till teaterscenen. Senast i raden är den svenska Det vita hjärtat, skriven av Joakim Sten och regisserad av Carolina Frände, en mörk, tung och politisk pjäs som dessutom ifrågasätter karaktären Holmes själv.

Kulisserna är svarta och scenografin sparsmakad på Stadsteatern i Skärholmen där föreställningen Det vita hjärtat satts upp. Filialen till Kulturhuset är inriktad på ungdomsteater och målgruppen för de två akterna av nyskriven deckargåta för Sir Arthur Conan Doyles privatdetektiv är gymnasieelever. Vilket är värt att ha i bakhuvudet när pjäsen slutligen når fram till kärnan i storyn.

John Watson (Christopher Lehmann) sätter scenen, bokstavligt talat. Året 1898, platsen är London. Sherlock Holmes (Maria Sundbom) är uttråkad och hunsar Watson efter sitt kokain i substitut för ett fall att bita i. För att roa sig berättar Holmes vad Watson haft för sig under dagen, endast med hjälp av sin deduktionsförmåga. Det är den klassiska introduktionsscenen till Holmes snille. De blir snart avbrutna av ett oväntat besök. Mannen som ber om Holmes hjälp är en tidigare slav som nu arbetar i gummihandeln åt brittiska regeringen. Han har fått ett paket med ett obehagligt innehåll levererat till sig och söker nu hjälp eftersom han känner sig hotad till livet. Sherlock tar sig glatt an fallet och ger sig tillsammans med Watson in i ett mysterium som visar sig ha ödesdigra konsekvenser.

Maria Sundbom är riktigt bra som Sherlock Holmes med sin rastlösa iver, bristen på social kompetens, hetsiga jakt på fakta och förakt för känsloyttringar. Vi får alla kännetecken som förväntas av Sherlock Holmes. Deerstalkern hamnar på huvudet, den mönstrade kappan över axlarna och förstoringsglaset i handen. Dessutom är det väldigt spännande. Röken ligger tung över scenen och musik-DJ:n Fredrik Apollo Asplund har ljudsatt med ödesmättad dystopisk techno. Det finns en del komiska repliker, men stämningen och handlingen är så becksvart att det oftast tar en sekund eller två innan man inser att det är okej att skratta till.

Sherlock Holmes Det vita hjärtat
Foto: Markus Gårder

När den första akten börjar gå mot sitt slut så blir det allt mer tydligt att Conan Doyles detektiv bara är ett svepskäl för den riktiga historien. För det här är egentligen inte en pjäs om Sherlock Holmes utan om hemskheterna och folkmordet som skedde i Belgiska Kongo. Det är en pjäs om kolonialism och rasism. Om maktordningar och människovärde. Watson är exempelvis i denna tagning en mörkhyad läkare som brottas med sitt eget ursprung som son till invandrare. Sherlock Holmes blir en symbol för den vita superrationella men ack så känslokalla västerländska mentaliteten. Pjäsen är till för att väcka diskussioner, så pass att Holmes i slutändan hamnar längre och längre i bakgrunden och monologerna om rasism, identitet och makt längre och längre i förgrunden. Det är inte subtilt på något vis, penseldragen är stora och breda, därför det då är värt att påminna sig själv om målgruppen.

Med det sagt så var Det vita hjärtat en väldigt intressant och rysande pjäs. Det är hedervärt att Joakim Sten och Carolina Frände tar upp ett sådant tungt ämne samtidigt som de lyckas så väl med att skapa mystik. Vilket gör att man förlåter en viss trubbighet. Det är inte heller allt för ofta som Sherlock Holmes problematiseras. Det vita hjärtat sitter kvar långt efter du lämnat den svarta rökiga scenen bakom dig.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen