Nedanstående skönlitterära alster publicerades i Stockholms-Tidningen den 7 december 1897 och är därmed att betrakta som den första svenska Sherlock Holmes-relaterade berättelsen.
Läs intervjun med Lars-Erik Nygren som gjorde fyndet
Broxviksdramat var ett verkligt rättsfall och mycket omskrivet i pressen, inte minst för de oväntade turerna under rättegångarna i olika instanser. Kammarherre Evert Taube von Block – bosatt på herrgården Broxvik utanför Norrköping – hade dött plötsligt i december 1895. Under åren som följde misstänktes dels hustrun och därefter Helga Fägersköld. Den sistnämnda var vän till familjen och senare förlovad med kammarherrens son. Det var även hon som spridit ut ryktet att kammarherren blivit förgiftad av hustrun.
Överfallet på Helga Fägersköld – som finns beskrivet i nedanstående berättelse – hade ägt rum en vecka före detta omnämnande i Stockholms-Tidningen. Det framkom senare att överfallet var fingerat av henne själv.
Scherlock Holmes i Stockholm
Scherlock Holmes befann sig med sin vän Watson i Paris, dit han kallats med anledning af ”den beslöjade damen” i Estherhazy-affären. Men när han läst om ”Broxviksdramat” i svenska tidningar (Scherlock Holmes läser alla språk och alla tidningar), gaf han ”den beslöjade damen” på båten och reste till Sverige för att bevista Höckerstadtinget, hvilket i hans tycke var mycket intressantare. Som jag, Watson, hvilken skrifver detta, behöfde rekreera mig litet efter ansträngande tjänstgöring bland mina patienter, telegraferade jag till min hustru att icke vänta mig åter förrän om några dagar.
Vi befunno oss just i Norrköping och skulle resa vidare, då Holmes af en vän i Stockholm fick ett chiffertelegram.
Jag har glömt att fråga er, om ni känner Holmes. Men naturligtvis gör ni det. Den skarpsinnigaste bland engelska detektiver har ju skildrats så många gånger.
– Nu ha vi dem, Watson, sade Holmes till mig efter att ha läst telegrammet; kom, så resa vi till Stockholm!
– Men vi skola ju till Höckerstad, invände jag.
– Det ger jag tusan, sa’ Holmes; kom nu med bara!
Och så bar det af ner till stationen, där Holmes redan pr telefon bestält ett extratåg, som genast förde oss till Stockholm, dit vi anlände tidigt på morgonen, innan någon menniska ännu läst morgontidningarna, som berättade om ”mordförsöket” på fröken Fägersköld.
Vid stationen möttes vi af Petterqvist, Holmes’ vän, en af Stockholms skickligaste detektiver. Det var han som skickat chiffertelegrammet, och först nu erfor jag hvad som hade händt, ty under hela resan hade Holmes iakttagit den envisaste tystnad, medan han oafbrutet rökte sina cigarrer. Jag visste af erfarenhet, att i sådana fall var det ej lönt att söka få upplysningar af honom, hvarför jag hade tagit mitt parti och lagt mig att sofva. När jag vaknade, förstod jag, att Holmes hade suttit vaken hela natten, men det oaktadt såg han så pigg ut, som om han nyss vaknat från en uppfriskande sömn. Han kan ju, som bekant, hålla sig vaken flere dygn å rad.
– Nå, hvem var det, Petterqvist? sade Holmes.
– Hvem de’ va’, hur ska’ jag kunna veta det?
– Vet ni det inte, det var ju snö!
– Ja, för allan del, men detta har inte hjälpt oss det minsta.
Holmes svarade ingenting utan kastade endast en förbittrad blick på Petterqvist och mumlade något mellan tänderna, hvars mening jag trodde mig uppfatta, men som jag just därför ej vill anföra.
Snart hade vi fått höra, hur saken hängde ihop. När fröken F. fått brefvet, hade detektiva polisen icke underrättats, några åtgärder för att vaka öfver fröken F. hade icke vidtagits, och – det värsta af allt – sedan ”mordförsöket” skett, var det ej häller detektiver som först undersökte platsen, utan fröken F:s advokat, läkaren, herr och fru C. samt en på vägen påträffad polis tågade i sluten trupp till platsen och företogo undersökningen ”vid skenet af en medförd gårdslykta, i hvilken dock två glasrutor voro sönderslagna, hvadan den gaf en ganska dålig belysning och oupphörligt slocknade”. Också voro upptäckterna härliga, man såg blodspår (att fröken F. blödt var ju bekant förut), hvarjämte man fann en henne tillhörig kam och en hattnål samt ett stycke blodigt murbruk. Sedan man (däribland ett justitieråd, en advokat och en polis!) under sitt letande i mörkret grundligt utplånat alla spår, som kunde tjäna till lösning af gåtan, tågade man ”med de upphemtade troféerna” till poliskontoret, och först därpå underrättades detektiverna. ”Då vi kommo dit”, sade Petterqvist, ”fanns det verkligen icke något mer att se; hade vi blifvit underrättade om saken genast, skulle vi hägnat in platsen, så att ingen kunnat komma dit, och så skulle vi undersökt den vid dager innan spåren blifvit utplånade. Det var verkligen icke vårt fel”, slutade Petterqvist klagande, då han märkte Holmes’ stigande förbittring.
– När går nästa tåg till kontinenten? var det enda som Holmes svarade.
– Om en timme, sade Petterqvist, men ni ämnar väl inte? …
– Jo det är just det jag gör, röt Holmes; i det här landet vill jag inte stanna ett ögonblick längre. Kom, Watson, vi resa tillbaka till Paris; ”den beslöjade damen” är i alla fall intressantare.
Watson,
läkare i London.
