Filmen Holmes & Watson blev i USA en av de mest omtalade biofilmerna i slutet på december 2018. Huvudsakligen för att kritikerna sågade den totalt. Över hela världen spreds nyheten att filmen med Will Ferrell som Sherlock Holmes och John C Reilly som doktor Watson fått 0% på sajten Rotten Tomatoes, vilket innebar att inte en enda kritiker tyckt om den. Dagen därpå kunde tidningar och webbsajter dessutom meddela att mängder av besökare lämnat biosalongerna efter att ha försökt se den usla filmen. Det fanns förstås en viss sanning i nyhetsrapporteringen. Men, som vi kommer se, bara en viss.
Inledningsvis hade filmen inte fått tummen upp av några kritiker, men några dagar senare hade fler recensioner tillkommit och andelen professionella kritiker som gillade den hade stigit till tio procent. Detta öde går många filmer till mötes, i synnerhet när det gäller den enklare typen av komedier.
Under de senaste tio åren har det amerikanska intresset för genren fullständigt förändrats. Lättsamma, småfåniga komedier sågas av kritiker som hellre vill att filmerna speglar den mörkare tid vi lever i nu. Förr fanns det ett brett utbud av alla möjliga sorters filmkomedier och flera av dem letade sig högt på topplistorna över årets mest sedda filmer. Nu är det snarare superhjältefilmerna och till viss del de animerade filmerna som tillfredsställer biobesökarnas behov av att få skratta, eftersom humor ofta är en beståndsdel i dessa genrer.
Att mängder av besökare hade lämnat biosalongerna var en överdrift. Nyheten baserades på bara sex twittermeddelanden från privatpersoner som återgivits i Entertainment Weekly. Att biobesökare som inte gillar en film lämnar salongen, det händer då och då, och det gäller alla sorters filmer (jag har sökt på Twitter och hittat mängder av exempel på folk som lämnat salongen även under andra filmer). Inte minst händer det för filmer som denna, som har premiär under julen, eftersom det är många besökare som inte har tänkt sig att se en viss film men ändå hamnar där för att det blir ett gemensamt familjebeslut.
Det intressanta är inte att Holmes & Watson fick dålig kritik, för Will Ferrells komedier blir sällan höjda till skyarna. Det intressanta är heller inte att enstaka personer lämnade biosalongerna mitt under filmen, för det händer som sagt titt som tätt även under andra filmer (i synnerhet om det är filmer som setts av miljoner amerikaner). Nej, det som är värt att notera är att just för Holmes & Watson spreds dessa två nyheter som en löpeld. Till och med i Sverige var det filmwebbsajter som skrev om det. Och i The Independent i England omnämnde man det som ”mass walkouts” från biosalongerna.
Varför denna längtan efter att få göra sig lustig över en Will Ferrell-film? Är det just på grund av Ferrell? Han går uppenbarligen inte hem hos alla. Eller kan det i själva verket ha att göra med Sherlock Holmes? Vi har sett under senare år, i synnerhet sedan den senaste Holmesboomen satte fart för knappt tio år sedan, att om man adderar Sherlock Holmes till vilken sorts nyhet som helst så får den nyheten oerhört mycket större spridning. Det kan gälla återfunna noveller, galna teorier om Conan Doyle som mördare eller fackböcker som bara är av lokalt intresse men där ett Holmesperspektiv klämts in med skohorn. Läsarna går igång på Sherlock Holmes-relaterade nyheter – i synnerhet om de är märkliga eller rent av falska.
Man kan också fundera på vad denna massiva ryktesspridning innebär för filmens eventuella framgång. Låt oss säga att det nu bara är var tionde biobesökare som skulle kunna uppskatta denna film, men det blir ändå en herrans massa människor. När tidningarna förvandlar hela filmen till ett stort skämt och gör den till ett långt större fiasko än vad den egentligen är, hur många potentiella biobesökare skrämmer man då bort? Filmen har setts av bortåt tre miljoner människor i USA och ytterligare en miljon i andra länder. Många som sett den har fått sina farhågor besannade – de gillade den inte. Men många andra har blivit överraskade över att de faktiskt tyckte om filmen, att den inte alls var det fiasko som den målats upp som.
Är Holmes & Watson värd att se? Ja, det beror förstås helt på vilken typ av komedier man gillar. Men jag vet vad jag själv gillar. När jag såg filmen – under en eftermiddagsvisning med fyra andra biobesökare – hade jag ett konstant leende på läpparna i en och en halv timme. Jag skrattade titt som tätt. Och jag skrattade rejält några gånger. Jag älskade den fåniga humorn, och det fanns gott om den varan. Jag brydde mig inte om de vulgära bitarna, de var inte så många och jag tyckte att de ändå var rätt så kul. Jag tyckte om de anakronistiska inslagen – de bevisade bara att det här är en fånig film. Dessutom fick anakronismerna, de överdrivna karaktärerna och inslaget av sångnummer, samt en hel del annat, mig att tänka på den svenska studentspextraditionen – och för mig personligen var det något positivt.
John C Reilly är underbar som Watson i en fin Nigel Bruce-tradition och jag förvånades över hur mycket värme som filmen faktiskt innehåller. Det finns något i samspelet mellan Ferrell och Reilly som jag verkligen tycker om. Och vet ni vad, jag var långt mer förtjust i Ferrell som Holmes än jag hade väntat mig. Jag köpte omedelbart hans knäppa tolkning av detektiven
Intrigen innehöll flera oväntade vändningar, och inom sin egen ram av fånighet tyckte jag att intrigen fungerade riktigt bra. Just det var något som överraskade mig.
Jag ser verkligen fram emot att se den här filmen igen på dvd. Det fanns så många kul detaljer som jag vill se på nytt.
Se filmen om du vill. Men viktigast av allt, bry dig inte om ryktena.
Tidigare publicerad i The Moor nr 128, 2019
