Tv-serien Sherlock liknar få andra deckarserier. Avsnitten är visserligen fristående, men allt hänger ihop, som delar av en helhet. Sherlock Holmes-kännaren Morgan Malm skrev tidigare idag att den tredje säsongen snarare ”bör ses som en symfoni i tre satser än som tre olika kompositioner. Det är först i tredje avsnittet som historierna från de första två blir fullständiga.”
På det sättet skiljer den sig också från de tidigare säsongerna. I den första säsongen var de två första avsnitten helt fristående mysterier, medan det tredje snarare ingick i den överspännande intrigen för den efterföljande säsongen. I säsong 2 var också de första båda avsnitten ganska väl avgränsade och byggde tydligt på två av Conan Doyles originalhistorier. Det tredje avsnittet i säsong 2 innebar den stora slutliga sammandrabbningen med Moriarty, också den med sitt ursprung i en Conan Doyle-novell.
Nu när vi når fram till tredje säsongen har seriens skapare Steven Moffat och Mark Gatiss valt att experimentera och vidareutveckla. De experimenterar med berättartekniken, på ett sätt som är väldigt ovanligt i deckarserier – inte minst i avsnittet The Sign of Three. Och de vidareutvecklar deckarkonceptet till att snarare bli drama. Och det gör de eftersom Conan Doyle verkligen har ställt till det för dem.
I originalhistorierna skildras Sherlock Holmes återkomst från sina tre år som ”död” i novellen The Empty House. Watson blir förstås chockad och svimmar, men sen blir han bara glad och allt är som vanligt. Psykologin i detta är något som Moffat och Gatiss inte köper. Därför tvingas de av naturliga skäl ägna större delen av första avsnittet åt att lappa ihop den trasiga relationen mellan Sherlock och John. Mysteriedelen blir därför mindre och dramat desto större. Det är inte längre en deckarserie – det är något helt eget. Och det går inte heller att sära på avsnitten i tredje säsongen, utan de sitter tätt sammansvetsade, som den symfoni som Morgan Malm talar om.
Både första och andra avsnittet fick viss kritik i England, medan tredje avsnittet fick mycket fina recensioner. Men även när BBC-serien Sherlock får kritik är kvaliteten ändå på så hög nivå att det slår det mesta på tv. Jag är själv väldigt förtjust i den väg Moffat och Gatiss har tagit, men jag har viss förståelse för kritiken – speciellt om man anser att Sherlock måste vara en deckarserie. Jag tycker ju inte det. Jag tycker att kreatörer har rätt att styra hundraprocentigt över sina skapelser. Conan Doyle gjorde det – han experimenterade med berättarteknik i flera av de senare Holmeshistorierna och han tog död på Sherlock Holmes när han tröttnade på honom. Och kanske är just Holmes död och återuppståndelse en viktig del av den mytologi som har gjort denne detektiv så stor och världsberömd. Av den anledningen vill inte jag ha en vanlig deckarserie om Sherlock Holmes – det har gjorts otaliga gånger tidigare. Jag vill ha kreatörer som för saker till sin spets och som utmanar tittarna. Och som ständigt överraskar oss – vilka dessa överraskningar än må vara.
