BBC:s tv-serie Sherlock engagerar många tittare, inte minst efter de spektakulära händelserna i andra säsongens sista avsnitt. Den internationella och snabbt spridda rörelsen #believeinsherlock är det tydligaste beviset på detta. Och allt tog sin början efter ett inlägg av bloggaren Earl Foolish den 16 januari 2012. Nu är SherlockHolmes.se först i världen med en intervju med personen bakom bloggsignaturen – Mika Hallor från Sverige.

Först och främst: vem är Mika Hallor?
– Jag är en popkultursnörd som för tillfället bor och jobbar i England. Har alltid haft stort intresse för tv-serier och fiktiva karaktärer. Spenderar största delen av min fritid med att se på serier, analysera och diskutera. Gärna ur ett queerfeministiskt perspektiv.

Vad är #believeinsherlock?
– Det är en rörelse där Sherlockfansen har gjort det till sin uppgift att ”rentvå” Sherlocks namn efter de lögner som spreds av Moriarty i avsnittet ”The Reichenbach Fall”. På sätt och vis är det ett ARG (alternate reality game) där fans sätter sig in i hur det skulle ha varit att vara ett av Sherlocks fans i serien. Hur hade man reagerat på uppgifterna om att Sherlock skulle ha varit en fejk? Hade man trott på det som skrevs i media, på ”Rich Brook”, eller hade man stått fast i sin åsikt om Sherlock? Rörelsen går ut på att man sprider flyers, klistermärken, klottrar, twittrar, bloggar, och på andra sätt uttrycker sitt stöd för Sherlock.

Hur kom du på idén med #believeinsherlock?
– Det var ganska omedelbart efter att sista avsnittet av säsong två sänts på BBC. Jag hade på tumblr sett ett inlägg som gick runt där de uppmanade fans att bära svarta sorgband för att visa sitt stöd för Sherlock, precis som fansen hade gjort när novellen ”The Final Problem” först publicerats. Jag tyckte att det hela var ganska irrelevant. De viktorianska läsarna visste inte att Sherlock skulle återvända, och därför var deras sorg verklig och befogad, men för oss? Jag tyckte att all den energi och sorg och engagemang som folk uppvisade nog skulle kunna användas till något mycket mer relevant. Sherlock utspelar sig i vår samtid, varför då också inte göra ett gensvar som speglar detta? I serien används både sociala medier och graffiti flitigt, och jag kände att om man kunde utgå ifrån det så skulle man kunna göra något som både spann vidare på det som faktiskt hände i serien, och som samtidigt var roligt och kreativt i stället för sorgligt och passivt. Idén dök upp i mitt huvud någon gång på förmiddagen på måndagen efter det att sista avsnittet sänts, och under dagen filade jag på texten till inlägget och diskuterade lite med vänner om vad de trodde, om det skulle kunna ha någon genomslagskraft.

Vad blev gensvaret när du gick ut med din uppmaning?
– Gensvaret var omedelbart. Inlägget fick flera tusen likes och reblogs på bara några timmar. Jag trodde att jag skulle bli tvungen att förlita mig på att vänner online hjälpte mig att sprida det, och att vi kanske som max skulle bli ett par hundra. Men jag hade helt klart underskattat fansens engagemang.

Fotografier från centrala Stockholm. Foto: Tevin Stakston.

När började du förstå att den här rörelsen skulle växa sig så stor?
– Jag tror redan efter andra dagen då vi redan började närma oss 10 000 notes på inlägget. Det var också då som jag insåg att det spritt sig till facebook och tumblr utan att jag hade behövt lyfta ett finger. Jag tror att en anledning till att det kunnat spridas så effektivt var just att jag redan i det allra första inlägget gav förslag på aktiviteter, varför just de aktiviteterna var relevanta, och inte minst att hashtaggen #believeinsherlock var bestämd redan från början. Inget av det där ”Öhm, borde jag tagga det här, och hur?”. Jag hade redan satt de parametrarna, så folk kunde bidra med en gång.

Tror du att den snabba spridningen kan ha varit hjälpt av att du bloggade din ursprungspost i just Tumblr?
– Jag tror absolut att just tumblr-formatet bidragit till att rörelsen spridit sig som den gjort. Inte bara för att tumblr gör det enkelt att reblogga stora stycken text med bilder, där twitter bara ger dig 140 tecken. Just fankultur, inte bara Sherlock utan annat som Harry Potter, Doctor Who och Supernatural, har väldigt starka fästen på tumblr. Tumblr är t ex ett av de första ställen som alltid hittar och sprider nya foton från inspelningsplatser, och material kan spridas blixtsnabbt. Jag hade också redan närmare 1 000 followers och var lite småkänd som fanartist, vilket jag tror hjälpte.

Hur känns det när det har fått så här stor spridning? En googling på ”believeinsherlock” ger 1,5 miljoner träffar!
– Det är rätt ofattbart. Ofta glömmer jag nästan bort hur stort det har blivit och att det var jag som drog igång det. Det är särskilt kul när man ser att det spridit sig till populära bloggar utanför tumblr-sfären, nättidningar, och i vissa fall även gammelmedia. Jag pluggade digitala medier för något år sedan, och nästan i vartenda projekt som vi jobbade på var det någon som föreslog att man skulle försöka skapa något viralt. Vilket vi också gjorde ett par gånger, men aldrig riktigt lyckades med. Att nu ha varit med och dragit igång något så massivt som det här känns ju verkligen häftigt, särskilt när det var så… slumpmässigt nästan. Det bevisar att det inte riktigt går att planera saker som det här, men har man en idé som är bra nog så sköter sig resten självt.

Finns det någon sorts ledande personer inom rörelsen eller hur funkar det?
– Nej, i princip inte. Jag var tidigt tydlig med att jag inte ville bli någon slags ledare, utan jag ville att allt skulle spridas och växa… organiskt, om det nu är bästa ordet för det. Jag tror att just bristen på ledare har gjort att folk inte sitter och väntar på att andra ska ta tag i något för att man är för bekväm själv. Finns det inga ledare så inser man att vill man att #believeinsherlock ska spridas till ens hemstad, ja då får man minsann själv se till att det händer. Det finns ett antal bloggar och twitterkonton som tagit sig an att samla ihop material och sprida vidare, vilket är jättekul att se.

Vilken typ av personer tror du lockas mest av #believeinsherlock? Och varför tror du att de lockas – ses det mest som en kul grej eller finns det andra skäl?
– Jag tror att det för många blev ett bra och kreativt sätt att sysselsätta sig själv efter säsongen tog slut. Många var väldigt ledsna. Även om man som tittare är fullt medveten om att Sherlock överlever så är det fortfarande så himla sorgligt. Sen har ju fankulturen för Sherlock alltid varit väldigt passionerad, och jag tror att man gärna stoltserar med det. Vad gäller just BBC:s Sherlock så har fansen nästan blivit ökända för sin fanatism, och det finns vissa falanger som kan vara lite skrämmande. Men på det stora hela så är det helt enkelt så att man behöver få utlopp för sin kärlek för Sherlock. Jag vet själv hur det är att vara så fanatisk att ens omgivning tröttnar på en och suckar varje gång man öppnar munnen för att de redan vet precis vad det är man kommer att prata om. Med #believeinsherlock tog vi det från middagsbordet till gatorna.

På tal om gatorna, du nämnde ”klotter” tidigare. Har det framkommit någon kritik mot #believeinsherlock?
– Det har varit en hel del kontrovers kring rörelsen måste jag säga. Många har ondgjort sig över i deras ögon illegal graffiti och vandalisering. I själva verket är det en mycket liten del av bidragen som alls varit graffiti, och en ännu mindre del av dem som i sin tur varit illegal graffiti (mycket har gjorts på lagliga väggar). Jag tror det helt enkelt beror på att det alltid är jobbigt att se andra ha roligt, särskilt när det inte var en själv som kom på det. Och jag tror att de är rädda, rädda att någon individ ska göra något illegalt och att alla Sherlockfans ska få skit för det. Mesar, säger jag bara. Jag har tagit de diskussionerna, och jag är trött på dem, för i slutändan är de personerna bara rädda om sitt eget skinn och tror att alla andra är huliganer utan utbildning. Gatukonst är också konst.

Om vi ser till det motsatta: vad har varit roligast med #believeinsherlock hittills?
– Det jag gillar allra mest är när jag ser hur fans i små orter i mitten av ingenstans har hittat varandra tack vare rörelsen. Att tro att man varit ensam i en håla i Texas, Finland eller Filippinerna, och plötsligt hitta en flyer i mataffären. Det är också kul när de haft stora meetups runt om i världen och fotat. Det är nog egentligen det som varit det häftigaste, att få se hur människor har funnit varandra. För det är ofta det som är det svåra med fankultur på nätet: man kan hitta personer med precis samma intressen, men ofta så är de personerna på andra sidan jorden. Men när vi tog det till gatorna så visade det sig att vi finns överallt.

Följer du mycket av det som händer?
– Jag följer hashtaggen på tumblr någorlunda regelbundet, jag varken postar eller rebloggar särskilt mycket material själv längre. Jag gissar att jag är lite av en chaotic neutral: jag drar gärna igång något men sen står jag helst och iakttar var som händer tills jag tröttnar.

Vad hoppas du ska hända med rörelsen #believeinsherlock i fortsättningen? Och tror du att den kommer hålla i sig?
– Det hade varit kul om den kunde hålla i sig ända fram till det att nästa säsong kommer, men det är svårt att avgöra livskraften hos internetfenomen. Annars hade det ju varit tufft om det på något sätt kom med en referens till den i nästa säsong. Det behöver inte vara något stort, men något litet klotter hade varit roligt. Vi vet att flera av skådespelarna och de involverade i produktionen känner till och tycker om rörelsen, så det vore inte helt omöjligt.

Har du länge haft ett intresse för Sherlock Holmes eller är det något som kommit i samband med tv-serien Sherlock?
– Det är relativt nytt för mig. Jag har ju alltid känt till Sherlock Holmes, såklart, men av någon anledning hade jag svårt att förstå hur man kunde vara ett fan, vad fanns det att vara ett fan av? En samling böcker? Våren 2010 blev jag av vänner meddragen till Sherlock Holmes-museet i London, och det var väl i princip då som jag började förstå. Det var när jag fortfarande bodde i Sverige, och jag upptäckte att Granadas Sherlock Holmes gick på en av de mindre kanalerna (tror det kan ha varit åttan eller nian), och insåg att det var perfekt avslappnings-tv. Ett par månader senare kom BBC:s Sherlock, och som troget Doctor Who-fan så kände jag mig tvungen att se det. Och sen dess har jag varit fast. Läst all canon, sett alla filmer och serier som jag kunnat komma över, och har nu börjat intressera mig för nyare böcker och äventyr utanför canon (kan rekommendera The Hounds Of D’Urbervilles, en samling äventyr om Moriarty, skrivna ur Sebastian Morans perspektiv).

Har du även känt någon dragning till den sherlockianska världen, dvs den stora mängd Sherlock Holmes-sällskap som finns runtomkring i världen och den närmast kvasiakademiska forskning som utförs?
– Jag måste erkänna att resten av den sherlockianska världen inte känns särskilt lockande. Jag är ganska nöjd här i mitt hörn, och mitt intresse för Holmes är nog inte så akademiskt. Jag är mer sorten som hänger på tumblr och skriver ”ajtykuyiluhfgdgfhkj” när det släpps nya bilder från olika tolkningar, ritar fanart, kritiserar Steven Moffat för att vara ett sexistiskt svin, och diskuterar med de som automatiskt tycker att det är fel att Watson kommer att spelas av en kvinna av asiatisk härkomst i Elementary (Sexism! Rasism!). Tumblr är där jag bor och trivs och där jag nog lär förbli. Det kanske bara är ett tidens tecken, men den nya generationen av fans (som tillkommit i och med Ritchies filmer och Sherlock) verkar helt enkelt inte lika intresserade av t ex Holmes-sällskapen. Medelåldern är låg (ca 15-17) och jag känner mig ofta gammal, trots att jag bara är 23. Men det är spännande att se hur det utvecklas.

Och slutligen, vilken skådespelare tycker du är bäst som Sherlock Holmes på film/tv?
– Jag måste säga Cumberbatch ändå. Han kanske inte är den som är mest som Holmes från böckerna, men han är den jag tycker bäst om, på grund av igenkänningsfaktorn (åsikter går ju isär om huruvida han har någon ”störning” eller bara är ett briljant as, men det är mycket av det han gör som jag kan relatera till som person på autismspektrumet). Annars är det nog Jeremy Brett.

Intervjuare: Mattias Boström

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mikas favoriter

Har du exempel på några riktigt kreativa bidrag till #believeinsherlock?
– Ja herregud all konst. Inte bara det att folk gjort coola posters och flyers, men faktiskt fanart av episka proportioner dök upp typ dag två och har rullat in sen dess. Eftersom det rullar in så otroligt mycket nya bilder hela tiden så har det varit lite svårt att föra något slags lättnavigerat arkiv över det. men här är några favoriter jag grävt fram.

(Klicka på bilderna för att se hela bilden och komma till respektive originalpublicering.)

Och här nedan ett av Mika Hallors egna bidrag till genren:

Jag (dvs Mattias Boström) kan dessutom inte låta bli att komplettera med en av mina favoriter bland Mikas fanart – Ture Sventon vs Sherlock Holmes:

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Fler nätfenomen som tagit steget ut i verkligheten

SherlockHolmes.se har frågat Jack Werner, expert på nätfenomen, om #believeinsherlock har sin motsvarighet i andra liknande rörelser.

Är det ovanligt att något som sprider sig på nätet även innebär en spridning ute i verkligheten? I det här fallet bl a i form av affischer på stan.
– Nej, det är inte ovanligt, även om det kräver ett extra mått av engagemang från sin publik. Många nätfenomen har i takt med att internetanvändande blivit folkligt också slagit igenom i verkligheten, exempelvis This Man, en från början ganska taffligt ordnad viralkampanj för en film från 2009. Grundmysteriet i den historien hade så stark attraktion att den slog igenom i verkligheten, och tusentals affischer sattes upp internationellt. This Man var emellertid inte på något sätt först – redan 1994 lanserades en gåtfull kampanj kopplad till Pink Floyd, Publius Enigma, vars genomslag i verkligheten gjort att folk än idag grubblar över den. Det man kan identifiera i #believeinsherlock, som återkommer i många andra liknande kampanjer, är som jag inledningsvis konstaterade engagemanget i en tydligt definierad grupp. Delar du nördigheten i ett smalt ämne med andra människor som du kan komma i kontakt med över nätet är det alltid sprängstoff för såna här kampanjer – det finns alltid några extra kreativa människor med i det gänget, som kan komma på intressanta idéer som de andra utan att anstränga sig alldeles för mycket kan delta i. Kan du dessutom genom remixar och omtolkningar tillföra din egen personliga stil om du vill är det bara ett plus. Affischuppsättningarna i den här kontexten är ett bra exempel på hur en sån process kan gå till.

Originalinlägget var ju skrivet på bloggplattformen Tumblr. När jag frågade Mika Hallor så trodde hon att det kan vara en av faktorerna bakom den snabba spridningen. Vad tror du?
– Ja, i likhet med Twitter har ju Tumblr en inbyggd vidaredelningsmöjlighet. Dessutom följer du ju gärna de som delar dina intressen, varför vidarespridning av material som intresserar en kommer väldigt naturligt. Sen är det klart att man måste ha en viss dos av tur för att saker ska slå igenom – även den bästa idén kan falla platt om du bara har otur eller dålig timing. Men popkultur är starkt på nätet, och särskilt om det finns ett färskt exempel man kan länka det hela till. Då krävs det bara att en och annan megafon, d.v.s. person med stor genomslagskraft, upptäcker fenomenet för att det ska kunna få en enorm fanbase.

Läs mer:

SherlockHolmes.se: Rörelsen #believeinsherlock har nått Sverige

Movieviral.com: ”Sherlock” Fans Create DIY Guerilla Marketing Campaign ”Believe In Sherlock”

Tor.com: What is the #BelieveinSherlock Movement? And How Did it Get So Widespread So Quickly?