En sherlockians syn på filmen Sherlock Holmes

av Mattias Boström

När jag läser svenska recensioner och bloggar om Guy Ritchies Sherlock Holmes märker jag en viss oro bland skribenterna. De befarar att det här nog inte är en film som Sherlock Holmes-fantasterna kommer gilla. Men vad tycker egentligen vi som kallar oss för sherlockianer och holmesianer om filmen? Och hur många varv roterar Sherlock Holmes författare sir Arthur Conan Doyle i sin nu åttioåriga grav?

Den allmänna reaktion jag har hört från mina sherlockianska vänner är att de har gillat filmen. Och själv är jag av samma åsikt. Men hur kan det komma sig? Borde vi inte vara otroligt upprörda över att Guy Ritchie och filmbolaget Warner Bros. förvandlar den egocentriske tankemaskinen Sherlock Holmes till det kvinnotjusande muskelknippet Sherlock Holmes?

Det är nog dags för en blick tillbaka i historien.

Conan Doyle utgav sin första Sherlock Holmes-historia, En studie i rött, 1887. Den följdes 1890 av De fyras tecken och från 1891 började de första novellerna dyka upp i Strand Magazine. Det var med novellerna som Sherlock Holmes-figuren slog igenom på allvar, det var detta kortformat som fungerade bäst för att berätta om Holmes bravader. Man kan inte i evigheter dra ut på Holmes avslöjanden, vilka av nödvändighet inte bör ske förrän i slutet på berättelsen.

Det dröjde inte längre än till 1892 innan de första parodierna på Sherlock Holmes började dyka upp i tidningarna. Conan Doyle var förmodligen mest smickrad, bland parodiförfattarna fanns till och med några av hans nära författarvänner. Conan Doyles inställning till sin skapelse var att det fanns bra mycket annat här i livet som var viktigare än Sherlock Holmes, såsom t ex att skriva historiska romaner. Sålunda tog han också livet av Sherlock Holmes i novellen ”Det sista problemet” 1894.

När amerikanen William Gillette några år senare skrev en pjäs om Sherlock Holmes telegraferade han Conan Doyle med orden: ”May I marry Holmes?” Och Conan Doyle svarade: ”You may marry, or murder, or do what you like with him.”

Och på den vägen är det. Samtidigt som Conan Doyle strax efter sekelskiftet återupplivade Sherlock Holmes och fortsatte skrivandet av historier om honom, så började detektiven leva ett annat, parallellt liv. Ett liv där han ibland framstod i helt annan dager och endast hade namnet gemensamt med Conan Doyles skapelse. År 1900 visade tidiga cinematografer t ex en 30 sekunders stumfilm med namnet Sherlock Holmes Baffled. Ingenting i filmen – förutom möjligen några filmtricks med en person som försvinner – hade förstås med Conan Doyles figur att göra, men det var ett säljande namn och redan då synonymt med ordet ”detektiv”.

Conan Doyles Sherlock Holmes skulle aldrig kunna förälska sig, inte ens i Irene Adler (i novellen ”En skandal i Böhmen”), vars listighet han beundrade. I De fyras tecken säger han att ”love is an emotional thing, and whatever is emotional is opposed to that true cold reason which I place above all things”. Men för mängder av människor i början på 1900-talet kunde Sherlock Holmes faktiskt förälska sig, eftersom han gjorde det i William Gillettes pjäs (succé i flera decennier i USA och Europa), och Holmes i den pjäsen var för åskådarna lika sann som Holmes i originalberättelserna.

Det som vanligtvis inte händer med litterära figurer förrän långt efter författarens död – när de försetts med klassikerstämpel – hände med Holmes redan efter några år. Robinson Crusoe, Don Quijote, Hamlet, de tre musketörerna, Robin Hood – alla har de omtolkats. Sällan anklagas omtolkningarna för att inte vara trogna originalet. Är det då så viktigt att Sherlock Holmes är det?

En av de populäraste filmserierna genom tiderna när det gäller Sherlock Holmes är de fjorton filmerna från 1939-1946 med Basil Rathbone som Holmes och Nigel Bruce som dr Watson. Basil Rathbone blev för många generationer framåt den sanne Sherlock Holmes. Om man då tittar närmare på filmerna så utspelar sig de två första helt korrekt under senviktoriansk tid. Men i resterande tolv hade handlingen och miljöerna blivit samtida, och i flera av dem kretsar den specialskrivna intrigen kring andra världskriget och kampen mot nazismen. Detta alltså i den filmserie som ända fram till början av 1980-talet utgjorde sinnebilden av Sherlock Holmes-historier på film och tv. Ändå är dessa filmer älskade av så många sherlockianer. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör dessa filmer mer omtyckta av de hängivna fansen än många senare produktioner som håller sig närmare originalberättelserna? De flesta Holmes-fantaster kan ju till och med förlåta Nigel Bruce för att han för evigt kvaddade folks uppfattning om dr Watson.

När brittiska filmbolaget Granada på 80-talet började producera en tv-serie baserad på Conan Doyles berättelser ville man skapa något helt nytt. Man ville att resultatet skulle hamna så nära originalet att man till och med använde sig av Sidney Pagets originalillustrationer från 1890-talet som grund för fotovinklar och scenerier. Allt skulle i möjligaste mån hamna nära Den Riktige Sherlock Holmes. Och resultatet blev förstås helt underbart. Jeremy Brett är magnifik som Holmes. David Burke respektive Edward Hardwicke spelar dr Watson på ett alldeles ypperligt sätt och gör doktorn till Holmes jämbördige snarare än till en Nigel Bruce-clown.

Inom den sherlockianska världen är förstås Granadas serie älskad. Men bara för att sherlockianer älskar en äkta Holmes behöver det inte innebära att vi inte gillar en falsk. En av mina egna favoritfilmer med Holmes-tema är Without a Clue, där Ben Kingsley i rollen som dr Watson hittar på en fiktiv karaktär vid namn Sherlock Holmes, som blir så populär och efterfrågad att Watson tvingas anlita en försupen skådespelare (roligt spelad av Michael Caine) att agera som honom på riktigt. Och många inom Holmesvärlden är förtjusta i Billy Wilders fina The Private Life of Sherlock Holmes, som i likhet med William Gillettes pjäs och Guy Ritchies film innehåller en Sherlock Holmes med smak för kvinnor.

Jag gillar dessutom Disney-filmen Mästerdetektiven Basil Mus, om en musdetektiv som bor i källaren under Sherlock Holmes bostad på 221B Baker Street. Filmen bygger på en serie barnböcker av författarinnan Eve Titus, som 1993 invaldes i världens mest förnäma Sherlock Holmes-sällskap, The Baker Street Irregulars. En annan av medlemmarna i BSI är Nicholas Meyer, som 1974 utkom med den bästsäljande Holmespastischen The Seven-Per-Cent Solution (som senare även blev film), i vilken Sherlock Holmes håller på att gå under av sitt kokainmissbruk och fantiserar fram ärkeskurken professor Moriarty, vilket får Watson och Sherlock Holmes bror Mycroft att lura iväg detektiven till Wien där han hamnar i terapi hos Sigmund Freud.

Denna lek med detektiven och vidarediktning är i många fall lika populär bland sherlockianer som den äkta varan. Så när nu Guy Ritchie och Warner Bros. ger oss en film av det mer våldsamma slaget så tackar vi bara och tar emot. Hade det varit en dålig film – såsom den eländiga Baskervilles hund – en jycke för mycke (med Peter Cook och Dudley Moore) – så hade det varit beklagansvärt. Men rent filmiskt tycker jag att det här är riktigt lyckat. Jag gillar actionfilmer av det lite ballare slaget, med instuckna humoristiska repliker och häftiga miljöer.

Att i dagsläget göra en blockbusterfilm om Sherlock Holmes kräver ett innehåll som lockar en bred publik. Och hur mycket vi än gillar Jeremy Bretts tolkning av Holmes så kan vi inte få det på bioduken. Dels av naturliga skäl för att just Jeremy Brett har gått bort, men också av den enkla anledningen att inte ens Granada lyckades med att tänja ut Holmes i långfilmsformat (med undantag för deras version av De fyras tecken). Holmesintrigerna gjorde sig i original bäst i novellformat och på tv i max timslånga avslutade avsnitt. Ska man på bio lägga till något för att komma upp i två timmars spännande historia så kan det lika gärna vara action som någonting annat.

Det som är nytt i den här tolkningen av Sherlock Holmes är förstås just actionbiten. Slagsmål av det här slaget har vi inte tidigare sett i någon nämnvärd omfattning, vare sig när det gäller Holmes på tv eller bio. Men även om våldet förstås är väl tilltaget jämfört med Conan Doyles historier så finns det frön i dessa som tyder på en långt mycket våldsammare Sherlock Holmes än vi är vana vid. Detektiven var enligt Conan Doyle en skicklig amatörboxare och författaren var själv mycket förtjust i denna sport (han skrev flera skönlitterära berättelser om boxning). Vidare behärskade Sherlock Holmes kampsporterna bartitsu och singlestick, samt fäktning. Att det sedan inte förekommer mycket våld i t ex Granadas tv-serie beror på att originalberättelserna inte beskrev särskilt mycket sådant. Men därmed inte sagt att inte Holmes mycket väl skulle kunna utöva det, såsom i Guy Ritchies film. I originalberättelserna är det dessutom dr Watson som är berättaren och det kan mycket väl hända – ja, det är till och med ganska troligt – att Holmes råkar i en del handgemäng när Watson inte är närvarande.

Humorn i replikerna mellan Holmes och Watson kan också spåras till originalberättelserna. En lätt ironisk ton som driver med den andres goda eller sämre sidor. På det sättet var Holmes och Watson urtypen till moderna buddy films.

Något som är väldigt uppskattat i den sherlockianska världen är att Sherlock Holmes och dr Watson i den här filmen porträtteras som hyfsat unga. När de båda träffades första gången i En studie i rött var Holmes 27 år och Watson något år äldre. De flesta av fallen utspelar sig medan Holmes är mellan ca 35 och 45 år gammal. Det går förstås att göra dem till mycket äldre män också – allt är ju möjligt i Holmesgestaltens parallella utveckling – men bara för att de ofta spelats av äldre skådespelare så är det inte nödvändigtvis det rätta.

Holmes periodvisa kokainmissbruk har i filmen förvandlats till ett lika periodvist supande och det kan väl vara okej. Båda varianterna visar på den tristess han lider under overksamma perioder. Det är inga problem att man gör sådana omtolkningar. Det här är en uppenbar parallell-Holmes och det görs väldigt tydligt att detta inte är en direkt överföring av original-Holmes till film.

Det finns även detaljer som jag är evigt tacksam över. T ex att inte filmmakarna fallit för frestelsen att låta Sherlock Holmes bära en deerstalker, den berömda jaktmössan med dubbla brätten och nedfällbara öronlappar. Conan Doyle nämner aldrig en sådan mössa vid namn, men vid två tillfällen kan man anta att Holmes bar en sådan. Och på Sidney Pagets illustrationer förekommer den då och då. Men alltid bara i sammanhang när Holmes är på landet. En gentleman skulle aldrig få för sig att bära en jaktmössa inne i stan. Att deerstalkern sedan genom decennierna har kommit att bli en symbol för Sherlock Holmes – och kriminallitteratur i allmänhet – är en annan sak. Den sherlockianska världen älskar deerstalkern och vid många Sherlock Holmes-sällskaps möten bär medlemmarna sådana huvudbonader. I sammanhanget ska dock påpekas att en senviktoriansk gentleman heller inte vistades ute på stan barhuvad, vilket jag tycker mig minnas skedde vid något tillfälle i filmen.

Jag är även glad att Sherlock Holmes får röka sin vanliga rakskaftade pipa och för en gångs skull slipper den böjda calabashpipan. Den började förknippas med Sherlock Holmes efter att skådespelare på teaterscenen i början på 1900-talet använde den för att lättare kunna säga sina repliker.

Och så gläds jag förstås åt att Guy Ritchies film innehåller en stor portion blinkningar åt originalhistorierna, i form av namn på karaktärer men också ett antal exakt återgivna repliker ur ursprungsberättelserna. Att det sedan uppstår kronologiska problem med denna omdiktning – t ex att dr Watson i själva verket träffade sin fästmö Mary Morstan när hon var Sherlock Holmes klient i De fyras tecken – är sådant som kan hända när det rör en parallell-Holmes. Även Conan Doyle hade problem med sådana saker och lyckades vid mer än ett tillfälle röra ihop fakta från den ena boken till den andra, så att fascinerande kronologiska gåtor uppstod.

Sherlockianerna är ett lekfullt släkte och blir sällan upprörda över märkliga omtolkningar. Visst kan vi rynka på näsan åt saker ibland, men i grund och botten är vi bara glada över att det fortfarande finns en sådan fascination inför denne mästerdetektiv som uppfanns för över 120 år sedan. Jag kan tänka mig att det t ex i vissa Tolkienkretsar finns en mycket större bokstavstro än i den sherlockianska världen. Vårt motto att ”play the game” handlar om att låtsas som om Sherlock Holmes och dr Watson funnits på riktigt och utifrån detta forska om karaktärerna och berättelserna på ett lätt akademiskt sätt. Men mottot handlar precis lika mycket om att ta det hela som en lek, om än med underbart mycket allvar.

Så gå gärna och titta på Guy Ritchies film! Den är riktigt sevärd. En bra omtolkning av Holmes, en utmärkt parallell-Holmes. Skådespelarinsatserna är kul och känns oväntat rätt, miljöerna är så läckra att man vill studera dem i detalj när dvd-utgåvan kommer, intrigen är helt okej men inte det viktigaste. Och sitt nu för guds skull inte i biofåtöljen och oroa er för vad de Sherlock Holmes-frälsta ska tycka. Conan Doyle själv, som blev en troende spiritist på ålderns höst och nu tar igen sig i livet efter detta, tar nog bara filmen med en klackspark. Ja, han kanske till och med tycker att det är för väl att Sherlock Holmes äntligen får visa vad han går för i ett hederligt gammaldags slagsmål.

Läs mer om Guy Ritchies film

Läs om tio andra Sherlock Holmes-filmer du borde se