Hur kunde Sherlock Holmes bli en succé?

När berättelserna om Sherlock Holmes på bara några månader under hösten 1891 växte till en formidabel succé var det inte bara en slump.

Fast lite slump var det förstås. Författaren Arthur Conan Doyles noveller om Holmes var på tok för långa – över 8000 ord – och nästan ingen tidskrift kunde tänka sig att publicera dem. Vanligtvis var 6000 ord maximum för ett sådant inslag. Det fanns egentligen bara en enda tidskrift som accepterade längre noveller och det var den nystartade The Strand Magazine. Redaktören på The Strand älskade Holmesnovellerna från första stund och drev sedan på Conan Doyle att skriva fler och fler, trots att författaren hellre ville skriva historiska romaner.

Om inte Conan Doyle hade skrivit så långa berättelser och om de inte hade hamnat hos The Strand och dess tjatande redaktör, hade det kanske inte blivit en sådan framgång.

Anledningar till succén

Men det fanns andra anledningar i denna senviktorianska tid som också påverkade, en rad samhällsfaktorer som beredde vägen för succén med Sherlock Holmes. Här är fyra av dem.

1. 1870 hade en ny utbildningslag trätt ikraft. Den innebar stora reformer inom skolväsendet, och inom de generationer som gått i skolan sedan dess var läskunnigheten väsentligt mycket större än bland äldre medborgare.
2. Importtullarna på tidningspapper hade sänkts. Det ledde till lägre priser på tidningar och tidskrifter. Och det var genom dessa som de flesta läsare kom i kontakt med skönlitteratur, både noveller och romaner. De sistnämnda i följetongsform. Att priserna blev lägre gjorde att tidskrifterna kunde nå ut till en oändligt mycket större läsekrets, speciellt inom den lägre medelklassen.
3. Förutom de sänkta importtullarna hade tidskriftsbranschen utvecklats genom innovationer inom tryckning och bindning som flerdubblat produktionshastigheten. Det var ingen omöjlighet för The Strand Magazine att trycka uppemot en halv miljon exemplar i början av varje månad. Dessutom kunde man med de nya pressarna trycka illustrationer på varje uppslag för att göra tidskriften ännu mer lockande.
4. Tidskrifterna var perfekt pendlarläsning. Järnvägstrafiken hade under andra halvan av 1800-talet byggts ut till ett finmaskigt nät över stora delar av England – och ännu mer i Londonområdet – och mängder av engelsmän pendlade varje dag till sina arbeten. För detta krävdes något att fördriva tiden med. Överhuvudtaget var tågtrafiken och järnvägsstationerna navet i engelsmännens läsning. Exempel på detta var Conan Doyles två första Sherlock Holmes-berättelser som varit romaner, men inte fått något större erkännande. Den första, A Study in Scarlet, hade ansetts vara en så kallad ”shilling shocker”, billig sensationslitteratur som i princip bara såldes på järnvägsstationer. Även The Strand Magazine såldes främst på stationerna. P G Wodehouse har berättat om hur han som ung pojke brukade hänga vid den lokala järnvägsstationen för att få läsa senaste avsnittet av idolen Conan Doyle.

Ovanstående faktorer möjliggjorde spridningen av Holmesnovellerna och därmed dess framgångar. Men det fanns andra byggstenar som var viktiga för Conan Doyles författande av historierna.

Ny sorts kriminologi

Den framväxande kriminaltekniken bildade en bas åt Sherlock Holmes-historierna. I många fall var Sherlock Holmes metoder vid brottsplatsundersökningar så moderna att inte ens Scotland Yard ännu tillämpade dem fullt ut. Det är nästan så att den fiktive Holmes gick i bräschen för utvecklingen.

När Conan Doyle skrev om Sherlock Holmes var det i en ny och fräsch genre. Conan Doyle använde sig av detektivberättelsernas stigande popularitet. Han var den förste att skriva om en vetenskaplig detektiv, även om genren redan då hade några decennier på nacken. Conan Doyle såg Edgar Allan Poe som detektivberättelsens fader. Även fransmannen Émile Gaboriau var en av de kriminalförfattare som Conan Doyle läste och gillade.

Genidrag av Conan Doyle

Men det som kanske främst gjorde att berättelserna gick hem hos läsarna var ett genidrag från Conan Doyles sida. Tidigare hade det i tidskrifterna endast publicerats romanföljetonger eller olika noveller som inte hade någon inbördes koppling till varandra. Det som Conan Doyle kom på var att man kunde skriva en serie noveller om samma figur, och på det sättet locka läsarna att köpa även nästa nummer av tidskriften. På motsvarande sätt som en romanföljetong, men med fördelen att läsaren inte tappade bort sig i handlingen bara för att de missade ett visst nummer av tidskriften. Att ingen författare tänkt på detta förut var märkligt. I och med succén med Sherlock Holmes började en lång rad andra författare skriva novellserier med återkommande figurer.

Slutligen ska väl sägas att det mesta av Sherlock Holmes-succén måste hänföras till hur berättelserna faktiskt var skrivna. Conan Doyle var en oerhört skicklig berättare och i novellformatet blev Sherlock Holmes ännu större underhållning för läsarna än vad författaren lyckats med i de två första romanerna. Men utan ovanstående förändringar i det viktorianska samhället hade Holmesberättelserna knappast blivit en succé. Och därtill en succé som fortfarande står sig över hundratrettio år senare.