Essä av Mattias Boström
”I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me.”
Så sa sir Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader, och orden är ett bra exempel på vetenskaplig ödmjukhet.
Dr James Mortimer, landsortsläkare i Grimpen, Dartmoor, kan mycket väl ha varit influerad av Newton eftersom han i början på Baskervilles hund beskriver sig själv som ”a picker-up of shells on the shores of the great unknown ocean”. I själva verket tycks dr Mortimer ha sett sig själv mer som vetenskapsman än som läkare. Men framför allt såg dr Mortimer på sig själv med ödmjukhet. Inte nog med att han beskriver sig själv på ett ödmjukt sätt, han undviker också att nämna sanningen om sin genialitet. Att denne landsortsläkare var en av Englands främsta inom sitt område står nämligen utom allt tvivel.
* * *
Första gången vi hör talas om dr Mortimer är det i form av en ingraverad inskription på en promenadkäpp: ”To James Mortimer, M.R.C.S., from his friends of the C.C.H., 1884.” Det dröjer dock inte lång stund innan vi bjuds på mer koncist samlad information om honom än vad som är brukligt när det gäller personer i Conanen. Ur The Medical Directory får vi veta följande:
Mortimer, James, M.R.C.S., 1882, Grimpen, Dartmoor, Devon. House-surgeon, from 1882 to 1884, at Charing Cross Hospital. Winner of the Jackson Prize for Comparative Pathology, with essay entitled ”Is Disease a Reversion?” Corresponding member of the Swedish Pathological Society. Author of ”Some Freaks of Atavism” (Lancet, 1882), ”Do We Progress?” (Journal of Psychology, March, 1883). Medical Officer for the parishes of Grimpen, Thorsley, and High Barrow.
Av Mortimer själv får vi senare veta att han gifte sig 1884 och lämnade sjukhuset och, som han själv uttrycker det, ”with it all hopes of a consulting practice. It was necessary to make a home of my own”.
Men dr Mortimer är inte den vanliga sortens landsortsläkare. Han beskriver sig själv som ”an unpractical man” och en ”man of precisely scientific mind”. Han påminner i sitt sätt mer om den klassiska nidbilden av en disträ vetenskapsman än den jordnära person hans yrkesroll kräver av honom. Han verkar vara lätt förvirrad, glömmer sin käpp i våningen på 221b Baker Street, och han krafsar ner mötesdetaljer på sina skjortmanschetter. Dr Watson beskriver honom skynda iväg på ”his strange, peering, absent-minded fashion”.
När Sherlock Holmes kallar honom för ”dr James Mortimer” är han snabb att avbryta med ”Mister, sir, Mister – a humble M.R.C.S.” Med dåtidens utbildningstitulatur innebar det att han endast avlagt kirurgdelen av sin utbildning och ännu hade kvar medicindelen. Men detta i sig var egentligen ingenting som hindrade honom att ändå kalla sig för doktor. Snarare verkar det vara ett tecken på hur han ständigt nöter in sin egen ödmjukhet, nästan som ett mantra.
Dr Mortimer beskriver sig själv som en ”dabbler in science”. Men ögonblicket därefter visar han hur han verkligen går in för sina intressen. Inte nog med att han traktar efter Holmes dolikocefala (långskalliga) kranium och dess mycket markant supraorbitala utveckling (ögonbrynsbågarna), utan han ber till och med om lov att få dra fingret längs den parietala fissuren (hjärnfåran) på Holmes huvud. En sådan person är inte ”a dabbler in science”, han är en man som sätter vetenskapen före gott uppförande. ”You are an enthusiast in your line of thought”, som Holmes formulerar det.
Hur kan vi då veta att dr Mortimer är en så framstående vetenskapsman om han samtidigt, medvetet eller omedvetet, lyckas dölja det? Sanningen står att finna i den korta texten i The Medical Directory.
Vad gäller utbildningen och tiden som lasarettsläkare (house-surgeon) så är det inte något som avviker från det normala. Att få artiklar publicerade i The Lancet och i Journal of Psychology är mer anmärkningsvärt, men inte alltför otänkbart för en driftig och intelligent student. Priset inom komparativ patologi är också en beundransvärd prestation, men det som höjer honom till den absoluta toppen av den engelska läkarkåren är något helt annat: det lilla omnämnandet att han är korresponderande medlem i The Swedish Pathological Society.
* * *
Dateringen av händelserna i Baskervilles hund är vid en första anblick mycket enkel. Sherlock Holmes nämner att fem år hunnit gå sedan 1884. Men ett flertal Holmeskronologer har noterat att andra fakta i Conanen gör 1889 till ett omöjligt år att välja och har istället föreslagit alltifrån 1886 och ända fram till 1900. Vilket årtal man än väljer så uppstår ett problem vad gäller medlemskapet i The Swedish Pathological Society: något sådant sällskap fanns inte. När professorn i patologi Ulrik Quensel den 27 augusti 1917 hälsade sina fackkollegor välkomna i Uppsala för att bilda en första svensk patologförening såg han framför sig endast åtta personer – många fler patologer fanns det inte i Sverige på den tiden. Inte heller i dr Mortimers hemland fanns det vid sekelskiftet något sällskap för enbart patologer, The Pathological Society of Great Britain and Ireland grundades 1906.
För att finna fram till det riktiga Swedish Pathological Society måste vi först betrakta källan där sällskapet omnämns, The Medical Directory. Att sammanställa den här typen av Vem-är-det-verk vore omöjligt om inte respektive omnämnd person själv bidrar med hårdfakta. Uppgiften om att dr Mortimer är korresponderande medlem i sällskapet kommer alltså med största sannolikhet från honom själv. Och om dr Mortimer anser att han blivit korresponderande medlem i sällskapet i egenskap av patolog kan man lätt förstå att han minns fel vad gäller dess rätta namn, speciellt om han i sin ödmjukhet inte värderar medlemskapet särskilt högt.
I slutet av 1800-talet fanns bara ett svenskt sällskap för läkare, Svenska Läkaresällskapet. Det hade bildats 1808 av Stockholms sju främsta läkare, bland dem Jöns Jacob Berzelius som även var kemins nydanare, som upptäckte flera grundämnen och skapade det periodiska systemet. Anledningen till att det bildades var främst för att skapa ett läsesällskap för att tillsammans få tillgång till utländsk medicinsk litteratur. Kung Gustav IV Adolf fruktade att franska revolutionens tankar skulle få fäste i landet och hade därför utfärdat stränga bestämmelser om litteraturimport, i synnerhet från Frankrike. Den enda tidskrift som fick föras in i landet var drottningens franska modejournal.
Tvåhundra år tidigare hade läkekonsten stått lågt i kurs bland landets lärda, det gav föga förtjänst och väldigt få ägnade sig åt medicinska studier. Under 1700-talet ändrade sig detta, särskilt genom den glans som till exempel Carl von Linné spred över de medicinska vetenskaperna vid Uppsala universitet. Då lockades också alltfler svenskar att bli läkare, efter att yrkeskåren under 1600-talet mest bestått av okunniga, utländska äventyrare.
Parallellt med att de medicinstuderande ökade i antal utvecklades kirurgyrket. De många hårda krigen under 1600-talet hade gjort det nödvändigt att vårda sårade soldater i fält – fältskärens uppgift. Fältskärerna löd under barberareämbetet, som hade rättighet att putsa hår och skägg samt att förbinda sår. Under 1700-talet pågick ständiga strider mellan medicinarna och kirurgerna, eftersom de sistnämnda ville ha kvar sina skråprivilegier men utvidga sin verksamhet in på den vetenskapliga medicinen. 1797 slogs medicinarna och kirurgerna ihop till ett gemensamt ämbete, vilket också banade vägen för Svenska Läkaresällskapet.
Sällskapets ändamål var att samla svenska läkare och därigenom främja vetenskaplig utveckling och genom gemensam erfarenhet göra läkarekonsten lättare och säkrare att utöva. Redan i de första stadgarna från 1808 skriver man också att ”Svenska Läkaresällskapet kallar till Corresponderande ledamöter läkare utom och inom landet hvilka (antingen genom egen förtjenst eller genom någon gagnande verksamhet för Sällskapet) kunna bidraga till dess ändamål.”
Beteckningen ”korresponderande ledamot” försvann ur stadgarna några år senare, men kan ha levt kvar internt – så sent som 1979 fanns den på nytt som begrepp i sällskapets stadgar. Istället talades det i de nya stadgarna från 1819 om ”utländska ledamöter”. Enligt tidens sedvänja skickade utländska läkare, med bifogad meritförteckning, en anhållan om att få bli ledamot av sällskapet. Detta bruk, som ibland ledde till inval, ibland inte, fortfor i många år.
Det var dock inte vilka läkare som helst som invaldes. Bland de allra första fanns exempelvis vaccinationens uppfinnare Edward Jenner, den framstående tyske läkaren Christian Wilhelm Hufeland, den berömde engelske kirurgen Astley Cooper och den franske banbrytande fysiologen François Magendie. Även fortsättningsvis var det hög nivå på de invalda utländska medlemmarna. I början på 1880-talet hade sällskapet runt 360 svenska ledamöter och knappt 170 utländska. Av de sjutton utländska ledamöter som invaldes 1882 var samtliga professorer.
Den medicinska vetenskapsgren som redan från början var dominerande inom sällskapet var den patologiska anatomin, den teoretiska disciplin som närmast hänger ihop med den praktiska läkarvetenskapen. 1800-talet var överhuvudtaget den patologiska anatomins stora århundrade, där franska och främst tyska och österrikiska patologer kom att sätta stor prägel på utvecklingen av ämnet i Sverige. Speciellt var det Johannes Müllers och Theodor Schwanns upptäckt av djurcellen som låg till grund för kunskapen om den patologiska anatomin, och Müller hade i sin tur ett nära samarbete med svensken Anders Retzius.
Sveriges förste patologiska anatom var Axel Key. Han var född 1832 och hade efter avslutad utbildning gjort en lång studieresa till Tyskland 1860–1861. Där hade han ägnat nio månaders studier i patologisk anatomi hos Rudolf Virchow i Berlin, som var Müllers lärjunge, patologins fader och en av de främsta företrädarna för hela 1800-talets medicin. Väl hemkommen till Sverige blev Axel Key 1862 professor i patologisk anatomi vid Karolinska Institutet i Stockholm, en professur som han innehade i 35 år ända fram till 1897 då han pensionerades. Han dog 1901.
Axel Key var en av det sena 1800-talets mest betydande personer inom medicinsk forskning i Sverige. Han var under ett decennium rektor för Karolinska Institutet, han grundade tidskriften Nordiskt Medicinskt Arkiv och var mycket intresserad av internationella förbindelser och samforskning. Han var ordförande i Svenska Läkaresällskapet 1870–1871 och senare även 1879–1880. I sällskapet intog han överhuvudtaget en ledande ställning, han var intelligent, vältalig och hade lätt att entusiasmera andra.
En person som Axel Key hade förstås mycket att säga till om när det gällde antagandet av nya medlemmar, även om själva invalsprocessen var demokratisk. Enligt de reviderade stadgarna från 1874 utgjordes medlemsskaran av svenska legitimerade läkare och apotekare som sökt medlemskap och blivit antagna, samt av invalda svenska och utländska läkare, vetenskapsmän etc. Inval skedde genom att två ledamöter kommit med ett skriftligt förslag på lämplig person, förslaget offentliggjordes inom sällskapet och en månad senare skedde omröstning, varvid två tredjedelar av de röstande måste godkänna invalet. Därefter erhöll invald ledamot ett diplom från sekreteraren. Invalda medlemmar behövde varken betala inträdesavgift eller årsavgift.
Axel Key med sin överblick för vad som hände på det internationella planet, speciellt inom patologin, missade förstås inte att en ung engelsk läkare hade vunnit The Jackson Prize for Comparative Pathology. Keys egen specialgren var visserligen den patologiska anatomin, men hans läromästare i Berlin, Rudolf Virchow, var vid sidan om sitt huvudämne även den komparativa patologins fader och säkerligen hade Axel Key tillägnat sig en hel del kunskap om detta ämne, som berör djurens sjukdomar jämfört med människors. Dr Mortimers prisvinnande arbete hade titeln ”Is Disease a Reversion?” och han kom att skriva fler artiklar på samma tema, ”Some Freaks of Atavism” och ”Do We Progress?”. Atavismen hade sin storhetsperiod under senare halvan av 1800-talet och innebar att man hos en individ såg drag dyka upp som varit borta i flera generationer, en vetenskap som mest var inriktad på djurvärlden och på så sätt kopplad till den komparativa patologin. Den italienske kriminologen Cesare Lombroso använde sig av atavismen för att identifiera fysiska drag som brottslingar hade gemensamt. Lombroso var, om än inte på det vetenskapliga planet, en föregångare till Alphonse Bertillon – den enda person som dr Mortimer ansåg vara en större expert på brott än Holmes.
Axel Key måste ha känt till Mortimers prisvinnande essä och artiklar. En viktig del av sällskapets arbete hade alltid varit att läsa och recensera utländska medicinska böcker och tidskrifter. Axel Key och hans kollegor måste ha lagt märke till att Mortimers artiklar i The Lancet och Journal of Psychology på ett eller annat sätt var banbrytande. Annars skulle han aldrig ha blivit föreslagen som utländsk, korresponderande medlem av sällskapet. Han var trots allt bara student på den tiden och alla andra som invaldes i sällskapet var läkare med långa meritlistor eller på höga positioner.
En annan person som inte kan ha undgått att lägga märke till dr Mortimers rön är den komparativa patologins fader, Rudolf Virchow själv, som inte dog förrän 1902 och som Axel Key hade en flitig brevkorrespondens med. Virchow bevakade säkert vad som skrevs inom hans eget område, inte minst om det var en prisbelönt essä. Kanske hade till och med dr Mortimer besökt honom i Berlin eller måhända korresponderade de. Ett intressant samband är i alla fall att Virchow även var en framstående antropolog med speciell inriktning på det mänskliga kraniet. Att dr Mortimer delade hans intresse kan man knappast undgå i inledningen till Baskervilles hund.
Dr Mortimers arbeten bör alltså ha uppmärksammats av antingen Axel Key eller av Rudolf Virchow, som i så fall har gjort sin lärjunge Key medveten om att Svenska Läkaresällskapet kunde ha nytta av att ha en så briljant hjärna som korresponderande medlem, även om hans meritlista ännu inte var så imponerande. Någon annan utländsk medlem med dessa specialistkunskaper valdes inte in i sällskapet under vare sig 1870- eller 1880-talet, så dr Mortimer kunde verkligen ha varit ett värdefullt tillskott.
När blev i så fall dr Mortimer invald? Absolut inte före 1881 och förmodligen inte efter 1884. Priset bör han ha fått någon gång under denna period och artiklarna skrevs också då. De här åren var hans vetenskapliga höjdpunkt och efter 1884 har hans studier antingen ebbat ut eller inte offentliggjorts. Om han inte var utåtriktat aktiv efter 1884 kan man tänka sig att hans namn snabbt skulle ha fallit i glömska hos Key och Virchow – hur begåvad han än var – om sällskapet då inte redan hade valt in honom. Med tanke på att han var så ung och oetablerad när han valdes in är det troligt att han inte blev korresponderande medlem i Svenska Läkaresällskapet bara tack vare Jackson-priset utan att det var de båda artiklarna som fällde det slutgiltiga avgörandet. I så fall blev han invald under senare delen av 1883 eller någon gång under 1884. Detta var samtidigt som han gifte sig, lämnade Charing Cross Hospital, och därmed sitt aktivt vetenskapliga liv, och flyttade till Dartmoor. Att han mitt under detta turbulenta år inte reflekterade över hur mycket denna inbjudan från Svenska Läkaresällskapet egentligen betydde, är inte att undra på. Kanske slarvade han även bort diplomet i flytten; sådant händer oss alla, och kan man tappa bort en promenadkäpp så kan man tappa bort ett diplom. Så när The Medical Directory senare samlade in uppgifter mindes han bara att det var ett svenskt sällskap som intresserade sig för patologi, eller som han själv uttryckte det: The Swedish Pathological Society.
Vi får hoppas att denne ”dabbler in science” lyckades skaffa sig ett gott liv nere på Dartmoor, så långt bort från den akademiska världen. Han fann i alla fall en likasinnad i sir Charles – ”many a charming evening we have spent together discussing the comparative anatomy of the Bushman and the Hottentot”. Men efter sir Charles död? Vem skulle han diskutera vetenskap med då? Inte undra på att han var så ivrig att undersöka Sherlock Holmes skalle – den stackars vetenskapsmannen verkade vara alldeles understimulerad.
Eller så konstaterar han bara ödmjukt att livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Han funderar sedan på hur märkligt det var att han kunde missa likheten mellan Stapleton och porträttet på Hugo Baskerville – det rörde sig trots allt om precis den sorts atavism som han hade forskat om som student, för en evighet sedan. Men det spelade inte längre någon roll, inte nu när fallet var avslutat, och han kan luta sig tillbaka i fåtöljen i hemmet på Dartmoor med hustrun vid sin sida och en nyligen inköpt liten spanielvalp lekande på golvet, samtidigt som hans tankar, likt sir Isaac Newtons, flyr iväg till snäckorna på en avlägsen strand och ett stort okänt hav.
Bibliografi
Doyle, Sir Arthur Conan: The Hound of the Baskervilles edited, with annotations by Leslie S. Klinger, The Sherlock Holmes Reference Library, Indianapolis: Gasogene Books, 2002.
Henschen, Folke: Patologiska anatomiens historia i Stockholm, Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1977.
Lennmalm, Frithiof: Svenska Läkaresällskapets historia 1808-1908, Stockholm: Svenska Läkaresällskapets handlingar, band 38, 1908.
Redfearn, Auberon: ”Mortimer: His Medicine, His Mind, and His Marriage”, Hound and Horse, A Dartmoor Commonplace Book edited by Shirley Purves, The Sherlock Holmes Society of London, 1992, sid 40-43.
Svenska Läkaresällskapet 175 år: dess sektioners tillkomst och utveckling, Stockholm: Svenska Läkaresällskapets handlingar, band 92, häfte 6, 1983.
Svenska Läkaresällskapet 1808-1908: porträtt och biografier, Stockholm: Tullberg, 1909.
Essän publicerades ursprungligen i The Moor nr 98 2008 och i en engelsk version i The Baker Street Journal nr 4 2008 (The Humble Dr. Mortimer: On the Real Swedish Pathological Society).
Essän utsågs till Bästa artikel i The Moor 2008 och belönades med The Morley-Montgomery Memorial Award 2008 ”to the author of the year’s outstanding article in The Baker Street Journal”.
