Sherlock Holmes på film – tio filmer varje holmesian borde se

av Morgan Malm

Skriven för SherlockHolmes.se, maj 2005

Introduktion

Sherlock Holmes sägs ofta vara den mest filmatiserade litterära karaktären, dock i hård konkurrens med en viss transylvansk greve. Med flera hundra filmer för bio och TV producerade över drygt hundra år, kan det vara svårt att veta vad som är värt att se. Detta urval bör ses som en hjälp på vägen mot en bredare kunskap om Sherlock Holmes på film, med utgångspunkt i något av det bästa som gjorts.

Jag gör inte anspråk på att ha sett allt. Med åren har dock en hyfsat respektingivande samling byggts upp i mina hyllor och här följer ett personligt urval om tio filmer jag själv haft stort utbyte av, med sammanfattningar och motiveringar till varför jag anser de vara särskilt sevärda. För den som fastnar för någon särskild skådespelare eller serie, finns också hänvisningar till andra filmer, som kan vara värda att upptäcka.

Jag har försökt begränsa mig till adaptationer och pastischer med levande skådespelare. En parodi lyckades dock leta sig in på listan, men den står, å andra sidan, i en klass för sig. Utanför dessa begränsningar finner jag dock en av de charmigaste filmer som inspirerats av Conan Doyles historier, nämligen The Great Mouse Detective (Basil mus) från 1986, som därför får ett hedersomnämnande här.

De flesta av filmerna fanns i skrivande stund tillgängliga på VHS och DVD för den europeiska marknaden, även om titlarna kan variera något. Titlarna här har hämtats från Alan Barnes Sherlock Holmes on Screen (Reynolds & Hearn, andra utgåvan, 2004). Där jag känner till dem, har kända svenska titlar angivna inom parentes. För eventuella fel och brister är jag dock ensamt ansvarig.

Avslutningsvis två varningar. För det första: I några fall (särskilt rörande adaptationer av Conan Doyles historier) har detaljer rörande mysteriets upplösning röjts i diskussionen. Den som vågar, uppmanas därför att följa rådet att se filmen först, och sedan läsa motiveringen till dess placering här. För det andra: Min uppfattning om vilka som är de bästa Sherlock Holmes-filmerna varierar från tid till annan och denna lista kommer säkert att bli inaktuell för mig personligen. I skrivande stund var det dock så här jag tyckte.

Mycket nöje!

Morgan Malm, BHC & DMC
Uppsala, mars 2005

1. The Sign of Four (De fyras tecken, 1987)

Granada Television, Storbritannien; 103 min; färg
producent June Wyndham Davies; manus John Hawkesworth; regi Peter Hammond
Sherlock Holmes: Jeremy Brett, Dr Watson: Edward Hardwicke

Granada Televisions omfattande serie mestadels överlägsna och ofta definitiva dramatiseringar av historierna om Sherlock Holmes, etablerade sig tidigt som ett fans våta dröm. De första 20 timslånga filmerna är alltid trogna andan, och ofta även orden, hos Conan Doyle, men är lika mycket en visuell återgivning av Sidney Pagets illustrationer som Doyles historier.

Serien kulminerade i denna den första, och utan tvivel bästa, av de längre filmerna i serien: en stilfull och mycket underhållande version av The Sign of Four. Filmad i 35-millimeter och med inspelningsplatser i London och Malta, är den en av de luxuösare filmerna i serien. Regissören Hammond har framgångsrik filmat exteriörer så att 1900-talets London inte går att skilja från 1800-talets. Tempot stiger gradvis i takt med ångtrycket när vi kastas ut på en spännande jakt med ångslup nedför Themsen (med imponerande foto delvis filmat på plats). Jonathan Smalls historia kommer som något av ett antiklimax, men det är något som kan sägas om originalet också.

Jeremy Bretts Holmes är fascinerande att iaktta: arrogant, excentrisk, atletisk, sårbar, humoristisk och fullkomligen utstrålar intelligens; i allt helt som Conan Doyle beskrev detektiven. Edward Hardwicke, som efter 13 filmer tog över efter David Burkes banbrytande Watson, fyller inte bara sin företrädares skor, utan överglänser honom också. Lika bra är Jenny Seagrove som Mary Morstan, Ronald Lacey som båda bröderna Sholto och John Thaw som en dels hämndgirig, dels bitter Jonathan Small.

Den i boken inledande diskussionen kring Holmes kokainmissbruk hade använts i den allra första filmen, A Scandal in Bohemia, och ströks sålunda. Likaså har Watsons förlovning med miss Morstan utelämnats, eftersom man inte ville störa förhållandet mellan Holmes och Watson, så som producenten Michael Cox etablerade det i seriens begynnelse.

Lika bra är de båda första serierna timslånga dramatiseringar, The Adventures of Sherlock Holmes (1984-85) och The Return of Sherlock Holmes (1986-88), sammanlagt 24 filmer. Seriens popularitet avtog dock i takt med att Jeremy Bretts hälsa drastiskt försämrades på 90-talet (han var manodepressiv och tog mediciner som fick honom att svälla upp och försvagade hans lungor) och författarna fick ont om bra historier att dramatisera. En långfilmsversion av The Hound of the Baskervilles (1988) blev en besvikelse sedan budgeten drastiskt beskurits, och serien återhämtade sig aldrig riktigt. De utmärkta filmer som utgör The Case-Book of Sherlock Holmes (1991) följdes av tre allt sämre långfilmer, sedan den ursprungliga producenten lämnat det sjunkande skeppet, och av dessa håller endast The Master Blackmailer (1992) måttet. I den sista serien, The Memoirs of Sherlock Holmes (1994), kämpade man mot Bretts allt svagare hälsa och mot allt sämre manus med allt mindre respekt för Conan Doyles historier. Alla tankar på att filmatisera hela sviten historier gavs upp när Jeremy Brett, tidernas bäste Sherlock Holmes, gick bort 1995.

2. Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1939)

Twentieth Century-Fox Film Corporation, USA; 80 min; svartvit
producent Gene Markey; manus Ernest Pascal; regi Sidney Lanfield
Sherlock Holmes: Basil Rathbone, Dr Watson: Nigel Bruce

Att bortse från denna klassiker vore ett kardinalfel och många upprörs säkerligen över att den inte står högst upp på min lista. Hade det inte varit för Jeremy Brett, hade nog så varit fallet. Denna överlägsna dramatisering, med utmärkt scenografi och kostymer, lyfte Sherlock Holmes från filmens B-fack, där han hamnat under det sena 20- och tidiga 30-talet, till kategorin tidlösa klassiker. Trots sin långa frånvaro, dominerar Basil Rathbone, tidernas mest berömde Holmes, hela filmen. Han är odödlig, osårbar och en auktoritet, utan att någonsin behöva försvara sin position. Förhållandet mellan Rathbones Holmes och Nigel Bruce som Watson är helt trovärdigt, och Bruce är betydligt mindre fumlig än i senare filmer. Resten av ensemblen är utmärkt, och Lionell Atwills mystiske doktor Mortimer är ett fint villospår.

Hunden är förvånansvärt effektiv och det svartvita fotot tillför ett överflöd av stämning. Scener på heden (ett enormt bygge mot en cirkulär duk) spelas mot en ödesmättad tystnad som mestadels förhöjer stämningen. Några mindre detaljer har förändrats, främst att Laura Lyons utelämnats och att miss Stapleton här verkligen är mördarens syster och helt ovetandes om broderns förehavanden (vilket gör det logiskt att fråga vem som skickat varningen till sir Henry Baskerville på Northumberland Hotel). Som regel är dock författaren trogen Conan Doyle och upplösningen är effektivare än i originalet. Min enda invändning är att musik ytterligare hade kunnat förhöja stämningen under hundens attack på sir Henry.

Redan under inspelningen började Fox planeringen av en uppföljare, The Adventures of Sherlock Holmes (se nedan), men förlorade sedan intresset för Rathbone och Bruce, som först gick vidare till att spela rollerna på radio och sedan snabbt köptes över till Universal och fick återupprepa rollerna i flera pastischer, bland annat The Scarlet Claw (1944), en film med starka kopplingar till The Hound of the Baskervilles.

3. The Private Life of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Privatögat privat, 1970)

Phalanx Productions/Mirisch Productions/Sir Nigel Films, Storbritannien/USA; 125
min; färg
producent Billy Wilder; manus Billy Wilder/A.I.L. Diamond; regi Billy Wilder
Sherlock Holmes: Robert Stephens, Dr Watson: Colin Blakely

Billy Wilders ömma, ofta humoristiska och stundom melankoliska studie av Holmes, betraktad utan Watsons skönmålningar, förblir ett först nyligen erkänt mästerverk och är möjligen det mest tilltalande, rundade och begripliga porträttet av Sherlock Holmes avsett för biografduken.

Trots att filmen beskars kraftigt innan premiären (från cirka tre timmar till strax över två), fungerar historien förvånansvärt väl, eftersom den aldrig riktigt tar sig själv på allvar, utan endast tjänstgör för att illustrera att även de bästa kan ta fel ibland. Humorn kontrasteras stilfullt av referenser till Holmes kokainmissbruk och obefintliga kärleksliv, och båda görs desto effektivare av superb musik av Miklos Rozsa. Som grädde på moset är miljöerna minst sagt imponerande. Resurserna förefaller ha varit obegränsade och det är svårt att tro att såväl den magnifika Baker Street-exteriören som interiören i Diogenesklubben skapades för filmen allena.

Robert Stephens Holmes talar genom näsan och strör one-liners omkring sig på ett sätt som för tankarna till Oscar Wilde. Holmes rykte som den store detektiven raseras upprepade gånger av hans arrogante bror Mycroft, här spelad av en iögonfallande smal Christopher Lee, några år sedan han spelade sir Henry Baskerville i The Hound of the Baskervilles (1959), och Holmes själv i den hemska Sherlock Holmes and the Deadly Necklace (1962). Det här är en Holmes som ännu inte skönmålats av Watson i Strand Magazine, och framställningen är intressant eftersom den, liksom historierna, ställer fler frågor än den besvarar. Colin Blakelys ettrige kvinnotjusare till Watson är lika bra, men får tyvärr sällan någon uppmärksamhet. Filmens enda problem är, som Alan Barnes konstaterar, relevant endast i förhållande till de övriga historierna: att Holmes faller för Fraulein von Hoffmansthal lämnar mycket lite utrymme för Irene Adler.

Den fullständiga, tre timmar långa versionen, har aldrig visats och det mesta av det saknade materialet, bl.a. en prolog med doktor Watsons brorson, mysteriet i det uppochnedvända rummet (iscensatt av Watson för att förhindra Holmes kokainmissbruk men genomskådat av Holmes), fallet med det nakna brudparet samt en längre tillbakablick till Holmes år i Oxford, var länge försvunnet. En ny amerikansk DVD-utgåva av filmen sammanställer dock en del material som dykt upp på senare tid och för den med regionsfri DVD-spelare kan utgåvan vara värd att leta upp.

4. The Adventures of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, 1939)

Twentieth Century-Fox Film Corporation, USA; 85 min; svartvit
producent Gene Markey; manus Edwin Blum & William Drake (källa: ”Sherlock Holmes” av William Gillette); regi Alfred Werker
Sherlock Holmes: Basil Rathbone, Dr Watson: Nigel Bruce

Twentieth Century-Fox andra och sista Sherlock Holmes-film med Basil Rathbone anses allmänt överlägsen samma bolags version av The Hound of the Baskervilles (1939) och det är förvisso en mer påkostad film, med utmärkt och synnerligen stämningsfull scenografi. Rathbone står på toppen av sin karriär som Holmes och George Zuccos Moriarty är en av filmhistoriens bästa.

Då kan man överse med att historien inte alltid uppfyller logikens principer. Förvisso är premissen, att Moriarty planerar att stjäla kronjuvelerna och misskreditera Sherlock Holmes, ytterligt fascinerande. Men här finns inte mycket till mysterium, eftersom vi tidigt får veta att fallet med syskonen Brandon är ett villospår, medan brottets Napoleon begår tidernas stöld.

I denna film fulländade Nigel Bruce sitt ofta utskällda porträtt av Watson som en klumpig odugling, så till den grad att Rathbones Holmes beskriver doktorn som ”an incorrigible bungler”. Som motpol till Rathbones geniale Holmes fungerar framställningen dock utmärkt och det var naturligtvis tanken.

Även om man inte uppskattar Nigel Bruce som Watson, finns här mycket att åtnjuta. Först och främst är Rathbones Holmes och Zuccos Moriarty båda enastående och den elektriska scenen mellan dem i droskan är fascinerande. Dessutom är Rathbones förklädnad som varietéartist en av den holmesianska filmhistoriens bästa och framförandet av ”I do like to be beside the seaside” kan få vem som helst att dra på smilbanden.

Rathbone och Bruce kom att spela Holmes och Watson i ytterligare tolv filmer mellan 1942 och 1946, men då för Universal Pictures i stället. Alla utom den första regisserades stilfullt av engelsmannen Roy William Neill. Dessa filmer utspelades i ett samtida England, och i de första tre gör sig andra världskriget ständigt påmint, men senare kom detta att spela mindre roll. Historierna var nyskrivna, men ofta inspirerade av Conan Doyles berättelser. Holmes drabbade åter samman med Moriarty i Sherlock Holmes and the Secret Weapon (1942). Moriarty spelades då av Lionell Atwill, som dock ersattes av Henry Daniell i The Woman in Green (1945). Dennis Hoey och Mary Gordon gjorde regelbundna framträdanden som kommissarie Lestrade och Mrs Hudson. Särskilt lyckade är Sherlock Holmes Faces Death (1943), Sherlock Holmes and the Spider Woman (1944), The Scarlet Claw (1944), The Pearl of Death (1944) och The House of Fear (1945).

5. The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1959)

Hammer Films, Storbritannien; 87 min; färg
producent Anthony Hinds; manus Peter Bryan; regi Terence Fisher
Sherlock Holmes: Peter Cushing, Dr Watson: André Morell

Även om Peter Bryan tar sig stora friheter med Conan Doyles original i denna första Sherlock Holmes-film i färg (den som läst originalet kommer att bli överraskad då brottslingens identitet röjs), är detta ändå en av de mest tillfredsställande versionerna av denna ofta filmade historia. Terence Fisher har fångat mycket av den förtätade stämningen i originalet och foto, musik och scenografi är av hög klass.

Den främsta behållningen är kanske ändå Peter Cushing, som övertygar som en atletisk och energisk Holmes, även om hans auktoritet förminskas något av att Christopher Lee som sir Henry och Francis De Wolff som doktor Mortimer båda är huvudet längre än Cushing. André Morells Watson är möjligen filmhistoriens finaste och filmens enda besvikelser är (som så ofta) den föga skräckinjagande hunden och den totala avsaknaden av London-exteriörer. Filmen blev dock ingen stor framgång på bio, och eventuella planer på fler filmer avstyrdes tyvärr.

Peter Cushings karriär som Holmes hade dock bara börjat. Nära tio år senare övertog han rollen som detektiven efter Douglas Wilmer i en serie timslånga filmer i färg under titeln Sir Arthur Conan Doyles’ Sherlock Holmes (1968) för BBC. Det snabba produktionstempot passade honom dock inte och inspelningen blev till slut en mardröm, allteftersom budget och inspelningstid beskars. Serien har dock meriten av att vara Englands mest sedda Sherlock Holmes-serie någonsin. Endast fem filmer finns kvar, däribland de två avsnitt som utgör The Hound of the Baskervilles (1968), sedan BBC återanvände filmen, flera år innan hemvideo och DVD blev en verklighet. Dessa fem filmer har nyligen blivit tillgängliga för första gången sedan de visades. Cushing återvände en sista gång till rollen som en senior Holmes i en trevlig liten film med titeln The Masks of Death (1984) för Tyburn Films, mot John Mills som Watson.

6. Murder by Decree (En studie i skräck, 1979)

Saucy Jack Inc, Storbritannien / Kanada; 112 min; färg
producent René Dupont, Bob Clark; manus John Hopkins (källa: The Ripper File av Elwyn Jones och John Lloyd); regi Bob Clark
Sherlock Holmes: Christopher Plummer, Dr Watson: James Mason

Den andra av två filmer där Sherlock Holmes tar upp jakten på den legendariske seriemördaren Jack Uppskäraren (den andra är A Study in Terror från 1965, och bizarrt nog också med den svenska titeln En studie i skräck) är minnesvärd dels för det tillgivna porträttet av Holmes och Watson och framställningen av förhållandet dem emellan, dels för att den har modet att vara en thriller med ett samvete. Christopher Plummers Holmes har ett djup som sällan skådats på vita duken. Liksom senare Jeremy Brett (se The Sign of Four ovan), tillåts han visa känslor och ger samma känsla av sårbarhet som Robert Stephens i The Private Life of Sherlock Holmes (se ovan). James Masons doktor Watson är, näst efter André Morell, filmhistoriens finaste och visar doktorn som en handlingens man med starkt mod, och som ofta spelar rollen av Holmes trogne vapendragare.

Som en film om Jack är den inte lika framgångsrik och teorin bakom morden har sedan länge avfärdats av forskarna (vilket dock inte hindrade att den 2001 dök upp igen i From Hell). Om filmskaparna hade haft modet att identifiera en verklig misstänkt, kunde Murder by Decree ha stått på egna ben, men eftersom den blandar verkliga poliser med vagt förklädda misstänkta och fiktiva anarkister, svävar upplösningen i limbo och publiken lämnas med frågan vem som faktiskt gjorde det. Tyvärr framställs dessutom Holmes som en karaktär som på fullaste allvar accepterar mediet Robert Lees syner. ”The world is big enough”, som detektiven säger annorstädes.

På bonussidan är också scenografin utmärkt (särskilt för scenerna i Whitechapel), musiken och fotot mycket stämningsfullt och resten av ensemblen är kanske den mest imponerande som någonsin skådats i en Sherlock Holmes-film. Två av skådespelarna hade även roller i A Study in Terror: Anthony Quayle (se foto), som spelade sir Charles Warren i Murder by Decree spelade doktor Murray i A Study in Terror, och Frank Finlay spelade kommissarie Lestrade i båda filmerna.

7. Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1983)

Mapleton Films Ltd/Investors in Industry, Storbritannien; 96 min; färg
producent Otto Plaschkes; manus Charles Edward Pogue; regi Douglas Hickox
Sherlock Holmes: Ian Richardson, Dr Watson: Donald Churchill

Denna, en av de bästa versionerna av The Hound of the Baskervilles, har fina tillgångar i Ian Richardson som Sherlock Holmes, utmärkt använda inspelningsplatser i Devonshire (för en gångs skull den plats där historien utspelar sig!) och en genuint skräckinjagande hund. Liksom med samma bolags Sir Arthur Conan Doyle’s The Sign of Four från samma år, tar sig Pogue mindre friheter med orignalet. Han behåller mycket av originalhandlingen, men spär på med karaktären Geoffrey Lyons, som bara nämns i boken, låter Stapleton mörda mrs Lyons och ge Lyons skulden, vilket fungerar förhållandevis väl och täcker en svaghet i originalet.

Tyvärr spelas rollen som Geoffrey Lyons utan någon finess av Brian Blessed, som vore idealisk för rollen som Conan Doyles skapelse professor Challenger, men med samma maner som professorn, gör Lyons till en karikatyr. Detsamma gäller tyvärr också Donald Churchill, som mest imiterar en ovanligt bortkommen Nigel Bruce (se Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles och The Adventures of Sherlock Holmes, båda 1939). Tillsammans med Martin Shaws bizarra Texasdialekt, är dessa dock avigsidor som mer än väl övervägs av utmärkt foto, musik och scenografi, samt Richardsons Holmes. Richardson skulle ha spelat Holmes i fler filmer, men efter en rättslig dispyt med Granada Television över rättigheterna till historierna i USA, lades projektet på is. Ett tredje dittills oanvänt manus av Pogue filmades 1990 som Hands of a Murderer, en hemsk liten film med Edward Woodward som en tjock Holmes, John Hillerman som en genuint tråkig Watson och Anthony Andrews som playboyversionen av professor Moriarty. Granada, i sin tur, producerade den epokgörande serien The Adventures of Sherlock Holmes (1984-85) med Jeremy Brett som Holmes.

Richardson återkom dock som förebilden för Sherlock Holmes, doktor Joseph Bell, i BBC-producerade serien Murder Rooms (2000-02), som dock borde ha hetat ”The Adventures of Conan Doyle”, eftersom den utgick från att den unge Conan Doyle löste många svåra fall tillsammans med doktorn, och att dessa historier låg till grund för historierna om Sherlock Holmes. Det är inte sant, men ändå mycket underhållande TV.

8. The Triumph of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes triumf, 1935)

Real Art Productions Ltd, Storbritannien; 82 min; svartvit
producent Julius Hagen; manus H Fowler Mear och Cyril
Twyford; regi Leslie S Hiscott
Sherlock Holmes: Arthur Wontner, Dr Watson: Ian Fleming

Arthur Wontners näst sista film som Sherlock Holmes, efter The Sign of Four: Sherlock Holmes’s Greatest Case (1932), är hans största triumf, i alla fall av de tre av totalt fem filmer som finns kvar att skåda. På 30-talet skrev Holmes-kännaren Vincent Starrett att ingen bättre Sherlock Holmes torde komma att kunna skådas i vår tid. Det var förvisso innan Basil Rathbones era som Holmes, men det hindrar inte att Wontners Holmes är en av de bästa och The Triumph of Sherlock Holmes en av de mest framgångsrika överföringarna av en Sherlock Holmes-roman till film, i detta fall Doyles fjärde och sista roman, The Valley of Fear från 1915.

Wontner är som modellerad efter Sideny Pagets illustrationer. Egentligen var han för gammal redan när han först spelade rollen, och det ligger någonting faderligt eller rent av prästerligt över hans orubbliga lugn. Intressant nog drar filmskaparna nytta av Wontners ålder och har valt att förlägga historien till strax efter Holmes pensionering, vilket dock, eftersom filmerna efter tidens modell utspelade sig i sin samtid, skall äga rum någonstans runt 1920/30. Holmes åtar sig endast fallet eftersom han misstänker att professor Moriarty ligger bakom brottet. Den smått vansinniga utgångspunkten, att Holmes frivilligt skulle dra sig tillbaka medan professorn är verksam, får vi bortse från. Wontners Holmes får en fin motståndare i Lyn Hardings Moriarty, och deras verbala duell från The Final Problem återges i lätt reviderad form tidigt i filmen.

Handlingen följer troget romanen, även om den amerikanska delen av historien flyttats till filmens mitt. Denna del fungerar väl, även om den är i längsta laget för en tillbakablick. Problemet med att återge de välkända vidderna i Pennsylvania har lösts genom att låta scenerna utspela sig inomhus! Som måste ske, förs Moriarty tillbaka in i handlingen mot filmens slut och, som så ofta, får han störta mot sin förmodade död från en hög höjd. Det avslutande replikskiftet mellan Holmes och Watson är typiskt för den lätta men kvicka dialogen i filmerna. Watson till Holmes: ”It’s long drop, Holmes”. Holmes svarar: ”Yes, it is rather longer than that required by the law, but equally effective, my dear Watson.”

Wontners sista film som Holmes blev den avsevärt blekare Silver Blaze (1937), som i USA släpptes först sedan Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (1939) haft premiär, och fick då åka snålskjuts på Rathbones framgångar under den föga inspirerade titeln Murder at the Baskervilles.

9. Without a Clue (Ombytta roller på Baker Street / Trubbel på Baker Street, 1988)

ITC Productions Ltd, Storbritannien; 107 min; färg
producent Marc Stirdivant; manus Gary Murphy; regi Thom Eberhardt
Reginald Kincaid (”Sherlock Holmes”): Michael Caine, Dr Watson: Ben Kingsley

Med tanke på hur välkänd Sherlock Holmes är, kommer det knappast som en överraskning att många filmmakare gjort sig lustiga över honom. Billy Wilder drev kärleksfullt med tanken på att Holmes och Watson kanske hade en kärleksaffär (se The Private Life of Sherlock Holmes ovan). I The Adventure of Sherlock Holmes’ Smarter Brother (1975) föreställde sig Gene Wilder i sin tur en bror till detektiven, galen av avundsjuka över att inte vara lika intelligent som Sherlock, och fast besluten att visa sig lika slug som honom. Andra filmer utgår från karaktärer som spelar Sherlock Holmes, eller rent av tror sig vara honom. Till den senare kategorin hör den mycket fina They Might be Giants från 1971. George C Scott spelar domaren Justin Playfair som tror sig vara Sherlock Holmes och tillsammans med sin psykolog, doktor Mildred Watson, ger sig ut på jakt efter den yttersta representanten för New Yorks samlade ondska: professor Moriarty.

Den finaste av alla filmparodier på Sherlock Holmes tillhör dock den förra kategorin och är framgångsrik, inte eftersom den parodierar Conan Doyles Sherlock Holmes, utan för hur den driver med hur läsarna uppfattade honom. Här är det karaktärerna runtomkring Holmes som vi skrattar åt. I Without a Clue, är det Watson (en strålande Ben Kingsley), läkaren med författarambitioner och detektiva anlag, som har skapat Holmes som en romanfigur. För att kunna leva ut sin hobby som kriminolog, har han tvingats anlita en skådespelare, Reginald Kincaid (Michael Caine i komisk högform), för att spela rollen som Sherlock Holmes, som omedelbart får tillträde till alla brottsplatser. Tanken påminner om hur Conan Doyle själv fick återuppliva Holmes efter Reichenbachfallet.

Här är det dock inte historiernas Holmes vi möter, utan en försupen skådespelande kvinnokarl, som ständigt suffleras av doktorn, men lika ofta, till stackars Watsons förtret, drar förhastade slutsatser och misslyckas med sina kemiska experiement. Men bedrägeriet är framgångsrikt och alla utom Watson och Lestrade imponeras av ”Holmes” slutledningar, hur vansinniga eller uppenbara de än kan vara. När ett lik dras upp ur en sjö, kallas detektiven fram för att dra slutsatser från liket. Holmes/Kincaid petar på kroppen med en pinne, innan han slutligen självsäkert proklamerar: ”It is my opinion, that he is dead”, varpå en överväldigad konstapel utbrister: ”He’s a genius!”. Särskilt underhållande är bilden av Lestrade, som i likhet med kejsaren utan kläder, inser att det är någonting galet med Holmes, men inte vågar säga det av rädsla för att göra sig själv till åtlöje.

Handlingen kretsar kring hur Watson försöker frigöra sig från sin skapelse och etablera sig som sin egen, (ännu fler paralleller till Conan Doyle), men tvingas anlita ”Holmes” en sista gång när professor Moriarty (Paul Freeman) stjäl tryckplåtarna till fempundssedeln. Historien följer den dramaturgiska modellen och är därför samtidigt både konventionellare och lättillgängligare än andra parodier av mer vansinnigt slag (John Cleese och The Strange Case of the End of Civilization As We Know It från 1977 är ett typexempel). Det är en synnerligen charmig bagatell, med utmärkta skådespelarinsatser och fantastiska resurser. Det som gör den speciell, och något så ovanligt som en parodi älskad av holmesianer, är dock att den har hjärtat på rätt ställe.

10. The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 2002)

Tiger Aspect Productions för BBC Films, Storbritannien; 99 min; färg
producent Christopher Hall; manus Allan Cubitt; regi David Attwood
Sherlock Holmes: Richard Roxburgh, Dr Watson: Ian Hart

Den senaste filmversionen av The Hound of the Baskervilles använder en lång rad inspelningsplatser och den senaste tekniken för att skapa en imponerande version för det tjugoförsta århundradet. Dock är denna sista film på listan utan tvivel den mest kontroversiella, och efter premiären blev den utskälld av holmesianer och kritiker världen över. Mest riktade kritikerna in sig på det kyliga förhållandet mellan Holmes och Watson, samt den bara delvis lyckat datoranimerade hunden. Personligen anser jag dock att det säger en del om filmens styrka, att den är stark nog att överleva dessa brister. Den är långt mer tillfredsställande än många andra versioner av historien och har en nerv och en total brist på sentimentalitet, som återför till historien mycket av den gotiska skräck som är så utmärkande för originalet.

Stämningen är nog så viktig i denna historia, som kan göra anspråk på att vara i första hand en gotisk roman och i andra hand en detektivhistoria. 2002 års version flödar över av atmosfär; heden har aldrig sett så karg ut tidigare och Baskerville Hall aldrig så isolerat. Scenografi, kostymer och musik är genomgående av högsta klass. Det är överlag en mycket estetiskt tilltalande film. Klippningen är energisk, från bilden av den döde Sir Charles utsträckt på obduktionsbordet i filmens första scen, till jakten nedför Baker Street och historiens klimax, som har förändrats på flera viktiga punkter.

Allan Cubitts största bedrift är att han ständigt överraskar tittaren, även om hon eller han känner till historien, men trots detta behandlar historien respektfullt. Välkända scener är borta, tillsammans med såväl Laura Lyons som Frankland, och Cubitt har istället konstruerat filmen kring Stapleton. Holmes återvänder tidigt in i handlingen och den senare delen av filmen handlar om hans kamp för att finna bevis mot Stapleton. Richard E Grant imponerar särskilt i rollen som Stapleton, även om han i en ideal version hade spelat Sherlock Holmes.

Roxburgh bryter mot konventionen som Holmes, inte bara genom att vara ett avtramp från såväl Pagets som Conan Doyles bild av Holmes (utan att för den sakens skull vara oförenlig med den gängse uppfattningen), och för att flera av klichéerna, såsom deerstalkern, pipan och fiolen, har utelämnats, utan också i sitt återhållsamma spel. Han gör Holmes till mindre av en intellektuell trollkarl men samtidigt, i linje med filmens natur, hänsynslösare i sin jakt på brottslingen.

Cubitt utforskar förhållandet mellan Holmes och Watson och påtalar ideligen hur Ian Hart som Watson aldrig riktigt litar på detektiven. Hart spelar rollen som en mestadels gravallvarlig Watson, som alltid är redo att dra revolvern, men som tillåts starka känslomässiga utspel i filmens klimax. För Holmes tycks han dock mest hysa stark skepticism och det är svårt att se varför de två kommer överens.

Ett eventuellt svar på frågan får vi kanske i uppföljaren, Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004), efter ett originalmanus av Allan Cubitt. Filmen har i skrivande stund nyligen visats på brittisk TV, och fick ett övervägande positivt mottagande. Ian Hart spelar återigen Watson, men rollen som Holmes har övertagits av Rupert Everett, vilket onekligen låter som ett inspirerat val. Jag kan knappt vänta …