DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

MAGASINET - NR 1 | MAJ 2005

Granada Televisions "The Adventures of Sherlock Holmes" - en tillbakablick

av Morgan Malm

"It took God only six days to create Heaven and Earth. By comparison,
it has taken nearly one hundred years to cast the perfect Sherlock Holmes."
R. Dixon Smith (1)

Våren 1984 visade brittiska ITV de första av tretton timslånga dramatiseringar av sir Arthur Conan Doyles noveller om Sherlock Holmes. The Adventures of Sherlock Holmes presenterade den moderna TV-publiken för Holmes och Watson på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. Filmerna var påkostade, trogna Conan Doyles originalhistorier och Holmes och Watson gestaltades för en gångs skull som Conan Doyle beskrev dem. Serien var föredömlig på alla sätt och vis, och blev en sådan framgång, att bolaget som producerat den, Granada Television, skulle uppmuntras att, under de kommande tio åren, göra sammanlagt 41 dramatiseringar av Conan Doyles historier.

Tjugo år efter att serien hade premiär på brittiskt TV, är den fortfarande lika populär. När den nu för första gången finns tillgänglig i en svensk DVD-utgåva, är det ett lämpligt tillfälle att se tillbaka till seriens födsel och utforska vad som gör The Adventures of Sherlock Holmes till, som Alan Barnes skriver, den otvivelaktigt viktigaste serien dramatiseringar av historierna om Sherlock Holmes för TV. (2)

"Den ultimata tributen!"

Det skulle dröja en liten tid innan serien fick alla kritiker på sin sida, och Jeremy Brett (1933-95) blev Sherlock Holmes med tittare världen över, men redan de första avsnitten blev en framgång, i synnerhet bland Holmesianer. "Den ultimata tributen!" basunerade The Sherlock Holmes Journal. "The Adventures of Sherlock Holmes visar att Granada inte kan misslyckas", skrev The Sunday Times och kallade Jeremy Brett och David Burke de bästa Holmes och Watson någonsin.

Seriens framgång hos holmesianer var logisk: det var Conan Doyles och Sidney Pagets (3) Sherlock Holmes. Seriens producent, Michael Cox, hade redan 1980 lagt fram förslaget att filma de bästa av Conan Doyles historier om Sherlock Holmes. Lyckligtvis gillade Granadas VD David Plowright idén. Granada hade just haft stora framgångar med dramatiseringen av Evelyn Waughs Brideshead Revisited med Jeremy Irons och Anthony Andrews i huvudrollerna. Serien var banbrytande genom att helt ha filmats på sexton millimeters film. Jämfört med videofilm ger det förbättrad bildkvalitet och större möjligheter att sälja produkten utomlands, och Plowright ville att även Sherlock Holmes-serien skulle spelas in på riktig film. Han föreslog också Irons eller Andrews som Sherlock Holmes, men Cox var tveksam. Plowright lär då ha sagt: "Någon som Jeremy Brett, då".

Michael Cox hade faktiskt redan sina ögon på Jeremy Brett, som främst gjort sig känd som matinéhjälte i sin ungdom. Vad Brett hade, som så många andra skådespelare som spelat Holmes saknat, var den rätta kombinationen av längd, utseende, röst, aristokratisk hållning och förmåga att hantera sådant som förklädnader och hästar. Framför allt var han en klassiskt skolad skådespelare, och som Michael Cox resonerade, för rollen som detektivromanens Hamlet, behöver man en skådespelare som har spelat Hamlet. (4) Lyckligtvis tackade Brett ja till rollen.

Medan Brett kröp under skinnet på Holmes, ägnade sig Cox åt andra aspekter av produktionen. Tidigt kallade han in en veteran inom brittisk TV, John Hawkesworth, som huvudsakligen ansvarig för manuskripten. Historierna valdes utifrån dem som blivit fria för allmänheten 1981. I USA var ännu några historier skyddade av upphovsrätten, och eftersom filmerna gjordes med tanke på att säljas till amerikansk TV, hade man ett något mer begränsat antal historier att välja mellan, nämligen A Study in Scarlet, The Sign of Four, The Hound of the Baskervilles, samt The Adventures, Memoirs och Return of Sherlock Holmes.

Ursprungligen övervägde man att börja med att filma de tre första romanerna. Med tanke på den långa tillbakablicken i A Study in Scarlet, och att det rivaliserande bolaget Mapleton Films just då filmade The Sign of Four och The Hound of the Baskervilles, valde Cox och Hawkesworth emellertid att enbart satsa på Conan Doyles noveller och att börja med A Scandal in Bohemia och sluta med The Final Problem, som Conan Doyle själv gjort. Efter att separat ha gjort upp listor på de historier de ville filma, och funnit att de i stort stämde överens, inledde Hawkesworth arbetet med att ta fram manuskripten.

Cox insåg att alla inte var lika bevandrade i historierna om Holmes och Watson som han själv. För att scenografer, skådespelare, manusförfattare och tekniker lätt skulle kunna ta reda på uppgifter om Holmes, Watson och deras värld skapades ett index till alla berättelserna, ett slags kompendium med alls slags information katalogiserad. Resultatet blev en praktisk liten volym med titeln The Baker Street File (5). Här kan man finna sådana uppgifter som var Watson förvarade sin checkbok och vad Holmes bar för slags hattar i London. Volymen vittnar om ambitionsnivån bakom projektet och målet att filma Conan Doyles historier i så autentisk miljö som möjligt.

Ett ypperligt exempel på denna omsorg om detaljer är Granadas rekonstruktion av Baker Street, en av de fasta punkterna genom hela serien. Den drygt femtio meter långa exteriören bestod av två stora kulisser förankrade i ett nätverk av stålbalkar. Tanken var att om serien inte blev någon succé skulle Baker Street lätt kunna rivas ned och ersättas av någon annan exteriör. Platsen där exteriören uppfördes var en övergiven bangård bakom ett stort, victorianskt lagerhus, som användes som kontor, studio, loger, med mera, och där interiören till 221B återskapades. Cox hade ursprungligen för avsikt att bygga ett slags victorianskt Londonkomplex som lätt kunde göras om till platser som Upper Swandam Lane i The Man with the Twisted Lip. Detta visade sig emellertid bli för dyrt och man tvingades att kompromissa en smula och "bara" återskapa Baker Street. Exteriören kommer till sin fulla rätt under inledningstexterna, vackert ackompanjerade av Patrick Gowers musik.

I Conan Doyles anda

En stor del av framgången hos såväl kritiker som Sherlock Holmes-fantaster Cox ambition dramatiseringarna skulle vara så trogna Conan Doyles original som möjligt. En mindre avvikelse är det medvetna beslutet att inte följa den enormt komplicerade kronologin i historierna. Allvarligare är kanske det faktum att man avstått från att låta Watson gifta sig. Detta kan tyckas upprörande men att Holmes och Watson delar rum på Baker Street genom hela serien stärker vår uppfattning att vänskapsbanden mellan dem var mycket starka. Detta var en serie dramatiseringar, inte slaviska återgivningar av historierna, och då var vissa ändringar var nödvändiga.

Också Jeremy Brett gick i dessa tidiga filmer in för att göra dem så trogna Conan Doyle som möjligt. När manusförfattare ändrat historierna stretade han emot och såg flera gånger till att de ändrades tillbaka igen. Det var exempelvis på hans önskemål som Holmes inledande slutsatser i The Dancing Men filmades, och som Holmes filosoferande kring rosens betydelse inom religionen i The Naval Treaty blev trognare originalet än manusförfattaren avsett. Detta försvar av Conan Doyle kunde ibland leda till heta diskussioner mellan Brett, manusförfattare, regissör och producent och de ändringar som trots allt gjordes, hjälpte ofta till att stärka Conan Doyles original. Det var en viktig balansgång, som Brett beundrade.

I de första filmerna har manusförfattarna endast tagit sig mindre friheter, som att hämta Holmes och Watsons diskussion om detektivens kokainmissbruk från The Sign of Four, för att skapa en informativ inledning i A Scandal in Bohemia, och att stärka slutet genom att visa hur Irene Adler kastar det komprometterande fotografiet i Atlanten. I The Crooked Man har författaren, Alfred Shaughnessy, avsevärt förbättrat historien genom att strukturera om den så att militärläkaren Watson kommer till Holmes med fallet och de båda löser det tillsammans. Få torde invända mot dessa förändringar.

Det finns dock mer kontroversiella förändringar. The Greek Interpreter visade sig vara för kort för att fylla ut drygt femtio minuters TV, och dessutom ansågs slutet vara något av ett antiklimax. Brottslingarna flyr utomlands och omkommer senare. Det är lätt att förställa sig hur Conan Doyle, sena eftermiddagar när skrev för att hinna med en deadline, ibland tyckte att han kunde låta de sista trådarna lösas utanför historiens ramar. I Granadas version hinner rättvisan, i form av Holmes, Watson och Mycroft, emellertid upp mördarna på ett tåg på väg mot kontinenten, vilket tjänar till att ge historien en rundare och mer tillfredsställande form.

Ett ändrat slut fick även The Norwood Builder. I originalet visar det sig ju att byggmästare Oldacre iscensatt mordet på sig själv, bränt ett djur för att lämna spår av att någonting levande eldats upp i brädgården, och medvetet riktat misstankarna mot MacFarlane. Den stora svagheten i historien är naturligtvis att Holmes aldrig hade låtit lura sig av de organiska lämningarna i brädgården. I Granadas version har man därför låtit Oldacre mörda en luffare och lägga dennes kropp i brädgården.

En välbekant förbättring är valet att presentera tittarna för professor Moriarty redan i The Red-Headed League, där professorn tillåts vara hjärnan bakom bedrägeriet. The Red-Headed League blir därmed ett preludium till finalen i The Final Problem. För att kompensera för den något för korta originalhandlingen i The Final Problem, har Hawkesworth också givit Holmes ett mysterium att lösa. Detta baserade han på den verkliga (men senare) stölden av Mona Lisa från Louvren, och det faktum att Watson i novellen berättar att Holmes vid den aktuella tidpunkten anlitades av den Franska regeringen för att lösa ett fall av största vikt. Naturligtvis är det professor Moriarty som stulit tavlan i filmen och Holmes lyckas spåra den med hjälp av den nyligen upptäckta metoden med fingeravtryck.

"Men det är ju mr Sherlock Holmes!" (McMurdo i The Sign of Four)

En av seriens största triumfer är Jeremy Bretts Sherlock Holmes. Bretts Holmes är fascinerande att iaktta: karismatisk men ibland arrogant, excentrisk, pendlade mellan hyperenergi och extrem lättja, atletisk, sårbar, humoristisk och mycket, mycket intelligent - i allt helt som Conan Doyle beskrev detektiven. Brett lyfter fram alla detektivens fel och brister och ser till att tittarna upptäcker dem också. Hans Holmes är högst mänsklig och slår hål på myten att detektiven skulle vara en övermänniska. Holmes kokainberoende används framgångsrikt för att framställa Holmes som en orolig excentriker, något av en konstnärssjäl, vilket understryker detektivens dubbla natur: till ytan stenkall, men innerst inne med ett känsloliv som är svårt att tygla. Allteftersom Brett grävde djupare i Holmes karaktär, utvecklade han detektivens alla karaktärsdrag, vävde in en del av sin egen personlighet i karaktären, och gjorde den sin egen.

I dessa tidiga filmer framstår Brett ofta som en levande Pagetillustration: lång och smal, med mörkt bakåtkammat hår och en markant höknäsa. När Holmes i The Naval Treaty filosoferar om religionens betydelse inom detektivarbete, är Bretts en veritabel kopia av Pagets bild av detektiven. I The Speckled Band blir det särskilt tydligt i scenen då Holmes och Watson sitter i tågkupén på väg till Stoke Moran. Visserligen är förlagan hämtad från en annan historia, men intrycket av att detta är Sidney Pagets Holmes etableras likväl.

Brett visar framgångsrikt på Holmes brutala rättframhet, hans skiftande humör och sinne för humor. "Du har verkligen skött det anmärkningsvärt dåligt", förklarar Holmes sedan Watson återvänt efter att ha spionerat på den ensamme cyklisten, för att sedan förklara punkt för punkt hur doktorn skulle ha handlat. "Skötte jag det verkligen 'anmärkningsvärt dåligt'?" frågar Watson förkrossad. "Ja", konstaterar Holmes. När Watson i The Blue Carbuncle uttrycker sin förvåning över att Holmes låter brottslingen löpa, fräser Holmes: "Jag är inte anställd av polisen för att uppfylla deras brister!" Men vi tvivlar aldrig på vänskapen mellan doktorn och detektiven. I ett underbart ögonblick i The Red-Headed League har Holmes och Watson lyssnat till Jabez Wilson historia, varpå de utbyter blickar och unisont brister ut i gapskratt.

Holmes humörsvängningar är del av en energisk intensitet, ofta hämtad mellan raderna i historierna, som när Holmes boxar ner Jack Woodley i The Solitary Cyclist. I både The Dancing Men och The Red-Headed League skuttar han över möbler på 221B och klättrar vig som en katt ut genom matsalsfönstret på Ridling Thorpe Manor. Den atletiska sidan manifesteras också i mindre väntade ögonblick, som under Holmes grundläggande undersökning av brottsplatsen i The Resident Patient. Denna film gav också upphov till traditionen att så snart Holmes letar efter ett papper, sprider han dokument högt och lågt omkring sig. Det är fullt tänkbart, att så skedde ganska ofta på Baker Street, oavsett om mrs Hudson precis avslutat sin vårstädning eller inte.

Detektivens bohemiska vanor tydliggörs av Watson, som ingående beskriver hur Holmes, trots att han alltid var mycket korrekt klädd, ändå var en av de minst ordningsamma personer doktorn någonsin träffat. I The Naval Treaty har man tagit fasta på Watsons beskrivning och således finner vi mattan i vardagsrummet översållad med cigarettfimpar, fiolen slarvigt slängd på golvet och ett något snett V.R. (för Victoria Regina) utförd med revolverkulor på en vägg. Jeremy Bretts melodramatiska och bohemiska Holmes sammanfattas väl i filmens final, då Holmes ger Percy Phelps en chock genom att servera honom det försvunna flottfördraget, gömt under en stekhuv.

Skådespelare

Men det var inte bara valet av Holmes som blev rätt. Cox fann sin Watson i David Burke, en veteran från The Royal Shakespeare Company. I tidigare filmer agerade oftast Watson komiskt bollplank åt Holmes. Burke återupprättade Watsons rykte som godhjärtad, intelligent och modig - den perfekta motparten till den kallt beräknande Holmes. Till rollen förde han också en stor portion humor och integritet. I ett av Burkes finaste ögonblick, i inledningen till The Copper Beeches, ger Holmes uttryck för sitt missnöje med att Watson, enligt Holmes, har degraderat vad som borde ha varit en serie föreläsningar till en rad sensationella historier. Watson biter ifrån med att han inte anser att hans "stackars klotter" förtjänar sådan kritik och att de, trots, allt gjort Holmes namn vida känt. Watson kan se sprickorna i Holmes rustning, han vet att detektiven har ett hjärta, och han tycker om Holmes, liksom Holmes tycker om Watson, men inte alltid tillåter sig att visa det. Senare skådespelare har valt att följa i Burkes fotspår, men det var Burke, som för alltid förändrade allmänhetens bild av Watson.

221B-trion kompletterades av Rosalie Williams som Mrs Hudson. Som den andra viktiga kvinnan i Holmes, Irene Adler - the woman, glänser Gayle Hunnicut. I mindre roller kan ses skådespelare, som nu nått världsrykte, som James Wilby och Fiona Shaw i The Crooked Man. En intressant debut gör Natasha Richardson i rollen som Violet Hunter, guvernanten i The Copper Beeches. Ingen mindre än Joss Ackland iklädde sig rollen som hennes arbetsgivare Jephro Rucastle. The Greek Interpreter utmärkte sig tack vare Charles Gray, som var en strålande Mycroft Holmes och inledningsscenerna på The Diogenes Club är minnesvärda. Särskilt värd att uppmärksamma är också Colin Jeavons, som spelade kommissarie Lestrade för första gången i The Norwood Builder. Jeavons uppfyllde bilden av Lestrade till fullo: arrogant, råttlik, dryg och avundsjuk. Han skulle återkomma till rollen med jämna mellanrum, och göra den till sin egen.

Sist men inte minst kommer vi till den man för vilken Holmes till slut omöjliggjorde tillvaron: professor Moriarty. Eric Porter är påfallande lik Sidney Pagets illustrationer av professorn och hans insats är en av de bästa i hela serien. Holmes och Moriartys verbala duell på 221B är en av de mest minnesvärda scenerna i alla de 41 filmerna.

Nästa Reichenbach!

The Adventures of Sherlock Holmes kulminerade i The Final Problem, troligen det mest omskrivna avsnittet av alla.(6) Granada spelade in Holmes och Moriartys drabbning på plats vid Reichenbach-fallet. Detektiven och professorn spelades av två modiga stuntmän, som firades ned med stålvajrar medan de viftade med armarna och rockarna fladdrade i vinden. Effekten är mästerlig och vi sörjde alla med Watson i slutet.

Flera andra ögonblick från filmen är dock värda att uppmärksamma, och tillsammans gör de att filmen blir en strålande avslutning på serien. I en laddad scen på 221B varnar Moriarty Holmes för att hindra professorns verksamhet i framtiden. Scenerna på Victoria Station och flykten från London är exceptionellt väl genomförda. När Holmes möter Moriarty på en smal gångbro invid fallen är beslutsamheten i bådas ansikten väl avspeglad. När Watson inser att Holmes inte fortsatt till Rosenlaui, försöker han att använda sig av Holmes metoder för att lista ut vad som skett, men det enda han förmår göra, är att krypa fram till kanten till avgrunden och desperat vråla sin väns namn: "Holmes! Hooolmes!!!"

The Final Problem var en värdig avslutning på The Adventures of Sherlock Holmes; möjligen det mest framgångsrika försöket att dramatisera någon del av Conanen. Det ironiska var naturligtvis att Conan Doyle i The Final Problem avsåg ta död på Sherlock Holmes, men Michael Cox redan när serien visades var i full färd med att planera detektivens återkomst i The Empty House - den första filmen i Granas serie The Return of Sherlock Holmes. Så den som sörjer i slutet av The Final Problem kan glädjas åt att Sherlock Holmes överlevnad är säkrad - dubbelt upp.

*

Avslutningsvis några ord om den svenska DVD-utgåva, som nämndes i inledningen. Serien är uppdelad på två boxar (säsong 1 och 2) om vardera två skivor. Boxarna återger den ursprungliga ordning i vilken serien visades i England. Titlarna har översatts, men återges i original nedan. Bilden är mycket tillfredsställande och överträffar alla VHS-utgåvor jag sett. Ljudet (Dolby digital 2.0.) är likaså utmärkt. Textning finns på svenska, norska, finska och danska samt med alternativet att visas utan textning. Den svenska textningen är gjord av flera olika personer, men håller överlag hög standard. Inget extramaterial inkluderas, tyvärr.

Volym I: The Adventures of Sherlock Holmes (1984)
A Scandal in Bohemia (manus: Alexander Baron; regi: Paul Annett)
The Dancing Men (manus: Anthony Skene; regi: John Bruce)
The Naval Treaty (manus: Jeremy Paul; regi: Alan Grint)
The Solitary Cyclist (manus: Alan Plater; regi: Paul Annett)
The Crooked Man (manus: Alfred Shaughnessy; regi: Alan Grint)
The Speckled Band (manus: Jeremy Paul; regi: John Bruce)
The Blue Carbuncle (manus: Paul Finney (7); regi: David Carson)
Köp via Discshop >>>

Volym II: The Adventures of Sherlock Holmes (1985)
The Copper Beeches (manus: Bill Craig; regi: Paul Annett)
The Greek Interpreter (manus: Derek Marlowe; regi: Alan Grint)
The Norwood Builder (manus: Richard Harris; regi: Ken Grieve)
The Resident Patient (manus: Marlowe; regi: David Carson)
The Red-Headed League (manus: John Hawkesworth; regi: John Bruce)
The Final Problem (manus: John Hawkesworth; regi: Alan Grint)
Köp via Discshop >>>

Fotnoter:

1. R. Dixon Smith: Jeremy Brett and David Burke: An Adventure in Canonical Fidelity (Nytryck).
2. Alan Barnes: Sherlock Holmes On Screen: The Complete Film and TV History (London: Reynolds & Hearn Ltd, andra upplagan, 2004).
3. Illustratören som producerade över 350 illustrationer till historierna i Strand Magazine.
4. Michael Cox bok A Study in Celluloid: A Producer's Account of Jeremy Brett as Sherlock Holmes (Cambridge: Rupert Books, 1999) är hörnstenen för denna artikel, och källa där ingen annan anges.
5. The Baker Street File av Michael Cox finns tillgänglig i nytryck från Calabash Press.
6. Peter Haining ger en utmärk redogörelse i The Television Sherlock Holmes (London: Virgin Books, 1994) och David Stuart Davies kompletterar med fler intressanta fakta i Bending the Willow: Jeremy Brett as Sherlock Holmes (Ashcroft: Calabash Press, 1996).
7. "Paul Finney" är i själva verket en pseudonym för en författare som ville vara anonym sedan Cox och Hawkesworth gjorde några ändringar i manuskriptet.